Ledarskap, 09:24
Hej hej,
Tänkte bara länka till en bra blogg, vet dock inte varför jag tycker den är bra. Men jag skulle chansa på att det är för att jag alltid blir lika förvånad över vilken hurtbulle denna människa är.
http://mirandasminut.se/
Tänkte bara länka till en bra blogg, vet dock inte varför jag tycker den är bra. Men jag skulle chansa på att det är för att jag alltid blir lika förvånad över vilken hurtbulle denna människa är.
http://mirandasminut.se/
18:26
The easiest way to loose something is to want it too much.
Mauro Scocco
Ojoj, vilken nostalgi! Frågan är bara:
- Är jag den enda som tycket att Mauro Scocco typ är snyggast i världen i denna videon?
Antagligen.
19:05
Varför blir vissa år så svåra att släppa? Vad är det vi är rädda för att man ska glömma? Vilka vi är?Jag skulle nog säga att vi är uppbyggda av alla minnen vi har. Det är vad vi har gjort som gör oss till de vi är. Men det är det som komma skall som avgör hur vi mår och vilka vi är för stunden. Har jag t.ex. ett stort prov kommande så blir jag ett tjurigt, tröstätande finnigt monster, inget man vill se i dagsljus direkt. Och jag får lite svårt att se det roliga i tillvaron.
Och kanske är det en ärvd reflex att bara glömma allt det tråkiga i livet direkt när något nytt och spännande dyker upp. För tänk efter, hur många fredagskvällar kommer du ihåg som du suttit ensam hemma? Nej precis, det är de händelserika fredagskvällarna man minns. Då något förändrades eller allt vände.
Delar av oss lever nog på våra minnen. För minns man det fina som varit så inser man inte bara hur tråkigt man kanske har just nu, utan även att allt faktiskt blir bättre. I sinom tid.
Men något vi gärna glömmer är hur viktigt det är att skapa nya minnen. Och det bästa sättet att göra det på är att inte tänka efter, att inte sitta och skriva texter som den här. Gå ut, ta lite chanser, bränn lite broar. För om man gör det, då kommer man definitivt ha minnen sparade i bakfickan att en dag kunna berätta för sina barnbarn.
Men vet ni vad det konstiga är? Det enda slutsatsen jag kan dra för min egen del är att jag är trött på människor som konstant söker bekräftelse. Och jag frågar mig själv vad dessa personer är rädda för. Att glömma vilka de är?
Men detta kanske bara är något jag intalar mig, för att motivera mig själv till att leva för framtiden.
Och kanske är det en ärvd reflex att bara glömma allt det tråkiga i livet direkt när något nytt och spännande dyker upp. För tänk efter, hur många fredagskvällar kommer du ihåg som du suttit ensam hemma? Nej precis, det är de händelserika fredagskvällarna man minns. Då något förändrades eller allt vände.
Delar av oss lever nog på våra minnen. För minns man det fina som varit så inser man inte bara hur tråkigt man kanske har just nu, utan även att allt faktiskt blir bättre. I sinom tid.
Men något vi gärna glömmer är hur viktigt det är att skapa nya minnen. Och det bästa sättet att göra det på är att inte tänka efter, att inte sitta och skriva texter som den här. Gå ut, ta lite chanser, bränn lite broar. För om man gör det, då kommer man definitivt ha minnen sparade i bakfickan att en dag kunna berätta för sina barnbarn.
Men vet ni vad det konstiga är? Det enda slutsatsen jag kan dra för min egen del är att jag är trött på människor som konstant söker bekräftelse. Och jag frågar mig själv vad dessa personer är rädda för. Att glömma vilka de är?
Men detta kanske bara är något jag intalar mig, för att motivera mig själv till att leva för framtiden.
Fredagseftermiddagar.
Man får aldrig något gjort just på fredagseftermiddagar. Inte en chans. Jag kan inte ens förmå mig att flytta på några böcker som ligger i vägen för att man ska kunna gå på mitt golv. Städa gör väl ingen människa glad? Nej usch, det hoppas jag verkligen inte. Fast det finns ju alltid pedanter.
Nej nu ska jag fortsätta med att göra allt det där man brukar göra en fredag klockan 17:38, d.v.s. absolut ingenting!
Nej nu ska jag fortsätta med att göra allt det där man brukar göra en fredag klockan 17:38, d.v.s. absolut ingenting!
Fredagseftermiddagar.
Man får aldrig något gjort just på fredagseftermiddagar. Inte en chans. Jag kan inte ens förmå mig att flytta på några böcker som ligger i vägen för att man ska kunna gå på mitt golv. Städa gör väl ingen människa glad? Nej usch, det hoppas jag verkligen inte. Fast det finns ju alltid pedanter.
Nej nu ska jag fortsätta med att göra allt det där man brukar göra en fredag klockan 17:38, absolut ingenting!
Nej nu ska jag fortsätta med att göra allt det där man brukar göra en fredag klockan 17:38, absolut ingenting!
Torsdagen.
Torr asfalt, vita tygskor, kvittrande fåglar långt in på småtimmarna och nyfunnen energi. Våren är på gång. Och gissa om jag är exalterad?
Våren är nog en utav de årstiderna med flest fördelar. Och med detta menar jag inte att det alltid är bäst väder just om våren. Men det är en nystart, och en bekräftelse om att det fortfarande finns något under drivorna av snö. Saker man glömt bort under det mörka vinterhalvåret töar fram och man känner sig plötsligt som en ny människa. Och visst är det så att väntan är det bästa? Ja, iaf när det gäller årstider.
Jag vill kunna sitta mot skolans vägg med halvuppdragna byxor och lapa i mig allt solljus. Rena lyckopillret för vem som helst. Och just det känns inte så avlägset längre som för några veckor sedan. Känslan av att vara sådär pirrigt nykär tycks också leta sig fram under det vita täcket, trots att man inte alls är kär. Och när katten plötsligt självmant står och stampar vid dörren för att få smaka på vårluften, ja då är det vår!
Men nu ska jag leta fram min skinnjacka och ta mig upp till musikskolan i vita tygskor och fågelkvitter. Fast nej, riktigt så glamuröst är det inte. Men just nu känns det så.
Våren är nog en utav de årstiderna med flest fördelar. Och med detta menar jag inte att det alltid är bäst väder just om våren. Men det är en nystart, och en bekräftelse om att det fortfarande finns något under drivorna av snö. Saker man glömt bort under det mörka vinterhalvåret töar fram och man känner sig plötsligt som en ny människa. Och visst är det så att väntan är det bästa? Ja, iaf när det gäller årstider.
Jag vill kunna sitta mot skolans vägg med halvuppdragna byxor och lapa i mig allt solljus. Rena lyckopillret för vem som helst. Och just det känns inte så avlägset längre som för några veckor sedan. Känslan av att vara sådär pirrigt nykär tycks också leta sig fram under det vita täcket, trots att man inte alls är kär. Och när katten plötsligt självmant står och stampar vid dörren för att få smaka på vårluften, ja då är det vår!
Men nu ska jag leta fram min skinnjacka och ta mig upp till musikskolan i vita tygskor och fågelkvitter. Fast nej, riktigt så glamuröst är det inte. Men just nu känns det så.
Valentines day.
Varför får alltid "feel-good" filmer oss att må allt annat än bra?
Jag har precis sett filmen Valentines day med två vänner. Och jag kan ju säga att vi nog var 10 gånger mer deprimerade efter filmen, än innan.
Det enda jag satt och tänkte på under hela filmen var: Varför är inte det där jag? Man inser precis vad det är man inte har. Och det gör det så sorgligt på något vis.
Mitt liv känns ganska tomt, men jag skulle inte säga meningslöst, jag är knappast sjävlmordsbenägen. Bara tomt. Ingenting tycks gå min väg, eller jo, en sak, men som plötsligt inte känns vara utav något större värde. Vad är d t som egentligen spelar någon roll? Är det fina betyg och en välstruken skjorta, eller fina vänner (som inte väljer bort en för att de är så jävla osäkra i sig själva, och tillslut inte har mer än pojkvännen kvar. Sorry, but that's the truth and you need to fase it) och ett förhållande kanske? Saker och ting vore ju helt klart enklare om man hade valt arbete före allt det där andra. För inte är det så att ett papper kan få oss att vilja flytta långt från platsen vi är och skaffa oss nya vänner och nya förhållanden till oss själva? Det skulle väl vara ett skillsmässopapper isf.
Och när det gäller just alla hjärtans dag, så är det ingen bra dag att prata med mig på. Kanske t.o.m. den sämsta. Jag hatar allt som har med den dagen att göra. Det känns så fjantigt. Jag menar, vem skulle köpa rosa små akryl-nallebjörnar som säger "I love you" när man trycker på dem i vanliga fall? Nej ingen, men på alla fucking hjärtans dag går det bra. Men innerst inne är jag väl bara bitter. För är det någon dag man känner sig ensammast i världen på så är det just den dagen. Fast det stämmer kanske bara om man är singel och ens bästa vän valt bort en i sista sekunden? Nej låt mig rätta mig själv: ens bästa FÖREDETTA vänner. Och kan man inte komma förbi faktumet att man suttit ensam på alla hjärtans dag genom hela sitt liv, ja då är alla kommande versioner utav dessa små rosa-fluffiga-jagälskardigmenbarajustidag- dagar dömda att misslyckas. Jag menar skjut mig.
Jaja, nu ska jag sluta tycka synd om mig själv och istället lägga mig och se på någon skräckis där de hugger ner varandra i småbitar och lägger i fina plastpåsar i frysen man kan ta upp varje påsk.
God(vem sa att den skulle bli god?)natt.
Jag har precis sett filmen Valentines day med två vänner. Och jag kan ju säga att vi nog var 10 gånger mer deprimerade efter filmen, än innan.
Det enda jag satt och tänkte på under hela filmen var: Varför är inte det där jag? Man inser precis vad det är man inte har. Och det gör det så sorgligt på något vis.
Mitt liv känns ganska tomt, men jag skulle inte säga meningslöst, jag är knappast sjävlmordsbenägen. Bara tomt. Ingenting tycks gå min väg, eller jo, en sak, men som plötsligt inte känns vara utav något större värde. Vad är d t som egentligen spelar någon roll? Är det fina betyg och en välstruken skjorta, eller fina vänner (som inte väljer bort en för att de är så jävla osäkra i sig själva, och tillslut inte har mer än pojkvännen kvar. Sorry, but that's the truth and you need to fase it) och ett förhållande kanske? Saker och ting vore ju helt klart enklare om man hade valt arbete före allt det där andra. För inte är det så att ett papper kan få oss att vilja flytta långt från platsen vi är och skaffa oss nya vänner och nya förhållanden till oss själva? Det skulle väl vara ett skillsmässopapper isf.
Och när det gäller just alla hjärtans dag, så är det ingen bra dag att prata med mig på. Kanske t.o.m. den sämsta. Jag hatar allt som har med den dagen att göra. Det känns så fjantigt. Jag menar, vem skulle köpa rosa små akryl-nallebjörnar som säger "I love you" när man trycker på dem i vanliga fall? Nej ingen, men på alla fucking hjärtans dag går det bra. Men innerst inne är jag väl bara bitter. För är det någon dag man känner sig ensammast i världen på så är det just den dagen. Fast det stämmer kanske bara om man är singel och ens bästa vän valt bort en i sista sekunden? Nej låt mig rätta mig själv: ens bästa FÖREDETTA vänner. Och kan man inte komma förbi faktumet att man suttit ensam på alla hjärtans dag genom hela sitt liv, ja då är alla kommande versioner utav dessa små rosa-fluffiga-jagälskardigmenbarajustidag- dagar dömda att misslyckas. Jag menar skjut mig.
Jaja, nu ska jag sluta tycka synd om mig själv och istället lägga mig och se på någon skräckis där de hugger ner varandra i småbitar och lägger i fina plastpåsar i frysen man kan ta upp varje påsk.
God(vem sa att den skulle bli god?)natt.
Onsdag 17:51
Man kan aldrig leva på gamla meriter. Att stanna kvar i den där stunden av framgång man hade kan vara skadligt. Precis som med allt annat här i livet måste man glömma det som varit och ta sig vidare. Bli bättre, fatta bättre beslut och leva sundare. Inte bara kroppsligt, utan rent själsligt också.
För tänk om människor som Ingvar Kamprad hade levt på gamla meriter, ja då hade vi nog inte haft mer än ett ikea. Fast sedan finns det ju andra man kan tycka borde ha nöjt sig efter ett tag och levt med någon enstaka gärning. Jag tänker på människor som Hitler, Saddam Hussein och Mikael Persbrandt (av någon anledning?). Förr eller senare måste man sätta en gräns. Men jag antar att den där gränsen är väldigt hårfin ibland. Och vad som definerar en stark ledare kan både låta negativt och postitivt. Det gäller att balansera, som blandsaft ungefär. Det tragiska i det hela är väl att just blandsaft aldrig blir riktigt bra, man har alltid för mycket av något.
Men jag har ändå inga större planer på att starta en karriär som varken möbeldesigner eller nazist. Så tills vidare får jag hoppas på att jag inte fastnar i det förflutna utan lever vidare och motiveras av kommande meriter.
För tänk om människor som Ingvar Kamprad hade levt på gamla meriter, ja då hade vi nog inte haft mer än ett ikea. Fast sedan finns det ju andra man kan tycka borde ha nöjt sig efter ett tag och levt med någon enstaka gärning. Jag tänker på människor som Hitler, Saddam Hussein och Mikael Persbrandt (av någon anledning?). Förr eller senare måste man sätta en gräns. Men jag antar att den där gränsen är väldigt hårfin ibland. Och vad som definerar en stark ledare kan både låta negativt och postitivt. Det gäller att balansera, som blandsaft ungefär. Det tragiska i det hela är väl att just blandsaft aldrig blir riktigt bra, man har alltid för mycket av något.
Men jag har ändå inga större planer på att starta en karriär som varken möbeldesigner eller nazist. Så tills vidare får jag hoppas på att jag inte fastnar i det förflutna utan lever vidare och motiveras av kommande meriter.
En ny dag.
"Är det inte dags att saker och ting vänder för mig nu?" Satt jag och funderade för mig själv igårkväll efter en utav mina värsta dagar någonsin. Jag var riktigt nere. Och det är konstigt hur det alltid vänder när man precis givit upp.
Idag så fick jag reda på något som verkligen gjorde mig glad. Jag återfick tron på mig själv, eller ja, lite utav den iaf. Jag fick något bekräftat som jag inte vågat erkänna för mig själv sen jag var sex år.
Jag har tyckt om att skriva sedan jag gick i förskolan. Jag kommer än idag ihåg de små berättelsena jag kom hem med var och varannan dag. Och jag sa alltid att jag antingen ville bli författare, tandläkare eller sjörövare. Och mina författar/journalist drömmar har väl egentligen suttit i tills nu, med några års undantag. Men jag har nog aldrig berättat det för någon riktigt. Men nu, ja nu ska jag ta mig själv i kragen och inte se ner på min förmåga. För jag kan! Jag har bara lite svårt att komma ihåg det ibland (oftast).
Det kanske inte låter som någon större vändpunkt. Men att få sin dröm bekräftad av någon som bedömer elever dag ut och dag in ser inte jag som någon liten vinst. Utan en chans att våga sträcka på ryggen och visa vad man kan.
Idag så fick jag reda på något som verkligen gjorde mig glad. Jag återfick tron på mig själv, eller ja, lite utav den iaf. Jag fick något bekräftat som jag inte vågat erkänna för mig själv sen jag var sex år.
Jag har tyckt om att skriva sedan jag gick i förskolan. Jag kommer än idag ihåg de små berättelsena jag kom hem med var och varannan dag. Och jag sa alltid att jag antingen ville bli författare, tandläkare eller sjörövare. Och mina författar/journalist drömmar har väl egentligen suttit i tills nu, med några års undantag. Men jag har nog aldrig berättat det för någon riktigt. Men nu, ja nu ska jag ta mig själv i kragen och inte se ner på min förmåga. För jag kan! Jag har bara lite svårt att komma ihåg det ibland (oftast).
Det kanske inte låter som någon större vändpunkt. Men att få sin dröm bekräftad av någon som bedömer elever dag ut och dag in ser inte jag som någon liten vinst. Utan en chans att våga sträcka på ryggen och visa vad man kan.
En måndag innan matten.
Hemskt mycket hej!
För fyra dagar sedan skrev jag mitt sämsta matteprov någonsin. Och nej, det är inte en utav de där gångerna jag bara säger så. JAg är inte ens säker på att jag klarat mig. Detta har orsakat ett enormt ältande över helgen. Vad gör jag om jag inte klarar mig liksom? Bryter ihop i min mattelärares knä och gråter ögonen ur mig? Nja, det skulle kännas alldeles för sjukt. Och precis när jag satt och funderade som mest i soffan, kom jag på det! Jag raggar upp någon på Chalmers. Jag menar, why not? Det går ju typ bara übersmarta mattenördar där, som jag nog skulle kunna ha bra mycket hjälp av. För matte är ett så pass ångestladdat ämne att det börjar gå mig på nerverna. Jag vill vara klar med matten för alltid nu! Jag vill inte derivera fler onödiga formler en torsdagskväll, och räkna ut vinklar på liksidiga trianglar.
Så nu måste jag alltså bara åka till Gbg och knalla upp till Chalmers, så är min matte räddad. Eller ja, nästan iaf.
För fyra dagar sedan skrev jag mitt sämsta matteprov någonsin. Och nej, det är inte en utav de där gångerna jag bara säger så. JAg är inte ens säker på att jag klarat mig. Detta har orsakat ett enormt ältande över helgen. Vad gör jag om jag inte klarar mig liksom? Bryter ihop i min mattelärares knä och gråter ögonen ur mig? Nja, det skulle kännas alldeles för sjukt. Och precis när jag satt och funderade som mest i soffan, kom jag på det! Jag raggar upp någon på Chalmers. Jag menar, why not? Det går ju typ bara übersmarta mattenördar där, som jag nog skulle kunna ha bra mycket hjälp av. För matte är ett så pass ångestladdat ämne att det börjar gå mig på nerverna. Jag vill vara klar med matten för alltid nu! Jag vill inte derivera fler onödiga formler en torsdagskväll, och räkna ut vinklar på liksidiga trianglar.
Så nu måste jag alltså bara åka till Gbg och knalla upp till Chalmers, så är min matte räddad. Eller ja, nästan iaf.
Eine kleine Freitagskväll, ungefär.
Imorgon är Lördag,
Imorgon ska jag till växjö,
Imorgon ska jag spela ensemble,
Imorgon ska jag spela solo,
Imorgon ska jag spela "I don't know how to love him",
Imorgon kommer jag hem sent,
Imorgon fyller Sanela år,
Imorgon hinner jag inte fira Sanela,
Imorgon kommer jag klaga över veckan som kommer,
Imorgon hade jag velat sova bort,
..Imorgon blir en lång dag.
Sen en tid tillbaka har jag funderat över allt. Men vad finns det egentligen att fundera över? Varför ska man fundera så mycket, när det bästa sättet kanske är att ta allt som det kommer? Ja, valen jag gjort det senaste året har varit många, och vronga (jag är typ bäst i hela världen på att rimma).
Ibland tänker jag: " Jag kanske har högst 100 år att leva, borde man inte göra något kul under de åren då? Istället för att plugga bort 25% av sitt liv?" Och när jag tänker så får jag genast lust att ringa in och sjukanmäla mig för resten av livet, och bara ta första bästa tåg härifrån. Bryta sig loss liksom. Men i verkligheten jag lever i finns inte det alternativet. Men jag vill verkligen bort härifrån. Gnosjö är inget liv, det är en cell. Ett gammalt äldreboende som luktar överkokt pasta med skinsås, det är Gnosjö.
Men vad vet jag egentligen? Jag är sjutton år och kan inte ens bestämma vilket pålägg jag ska ha på min smörgås. Kanske är det bara jag som inbillar mig? Jag kanske bara har tappat bort mig lite. Litat på fel personer, klagat över fel saker eller varit sjuk för sällan? Det finns många frågor jag önskar att någon kunde besvara.
Men vad händer när man står ensam kvar? När alla ens vänner flyttat och resten valt bort en. Vad i helvete gör man då? Kanske fortsätter man som vanligt men med lite färre nöjen på helgerna, eller reser bort, eller dränker sig i sitt arbete för att inte se vad man missar, och om inte annat; att man kanske trots allt inte tycker om sitt jobb så mycket utan mest..inte har något bättre för sig?
Att bli bortvald gång på gång sätter sina spår. Över allt faktiskt, i vad man presterar, i hur man mår och i vad man skapar. Att inte räcka till liksom. Även om man säkert skulle räcka till mer än vad man tror. Man tappar väl lite tron på männsklig sympati helt enkelt. Är vi verkligen så egoistiska som det påstås? Ja, jag börjar faktiskt tro det. Folk som inte vågar sätta sig emot, folk som pratar utan att fråga, och inte minst folk som väljer bort någon som funnits där hela livet. Det är förvånande hur långsinta och trångsinta vi är, och det är sådana människor som får mig att tappa suget, tappa lusten. Jag har faktiskt ingen lust att ens kolla min mobil, eller ens skriva det här. Men jag gör det ändå, för det här är verkligheten. Och i min verklighet serveras det överkokt pasta med skinksås med tristess till efterrätt.
Imorgon ska jag till växjö,
Imorgon ska jag spela ensemble,
Imorgon ska jag spela solo,
Imorgon ska jag spela "I don't know how to love him",
Imorgon kommer jag hem sent,
Imorgon fyller Sanela år,
Imorgon hinner jag inte fira Sanela,
Imorgon kommer jag klaga över veckan som kommer,
Imorgon hade jag velat sova bort,
..Imorgon blir en lång dag.
Sen en tid tillbaka har jag funderat över allt. Men vad finns det egentligen att fundera över? Varför ska man fundera så mycket, när det bästa sättet kanske är att ta allt som det kommer? Ja, valen jag gjort det senaste året har varit många, och vronga (jag är typ bäst i hela världen på att rimma).
Ibland tänker jag: " Jag kanske har högst 100 år att leva, borde man inte göra något kul under de åren då? Istället för att plugga bort 25% av sitt liv?" Och när jag tänker så får jag genast lust att ringa in och sjukanmäla mig för resten av livet, och bara ta första bästa tåg härifrån. Bryta sig loss liksom. Men i verkligheten jag lever i finns inte det alternativet. Men jag vill verkligen bort härifrån. Gnosjö är inget liv, det är en cell. Ett gammalt äldreboende som luktar överkokt pasta med skinsås, det är Gnosjö.
Men vad vet jag egentligen? Jag är sjutton år och kan inte ens bestämma vilket pålägg jag ska ha på min smörgås. Kanske är det bara jag som inbillar mig? Jag kanske bara har tappat bort mig lite. Litat på fel personer, klagat över fel saker eller varit sjuk för sällan? Det finns många frågor jag önskar att någon kunde besvara.
Men vad händer när man står ensam kvar? När alla ens vänner flyttat och resten valt bort en. Vad i helvete gör man då? Kanske fortsätter man som vanligt men med lite färre nöjen på helgerna, eller reser bort, eller dränker sig i sitt arbete för att inte se vad man missar, och om inte annat; att man kanske trots allt inte tycker om sitt jobb så mycket utan mest..inte har något bättre för sig?
Att bli bortvald gång på gång sätter sina spår. Över allt faktiskt, i vad man presterar, i hur man mår och i vad man skapar. Att inte räcka till liksom. Även om man säkert skulle räcka till mer än vad man tror. Man tappar väl lite tron på männsklig sympati helt enkelt. Är vi verkligen så egoistiska som det påstås? Ja, jag börjar faktiskt tro det. Folk som inte vågar sätta sig emot, folk som pratar utan att fråga, och inte minst folk som väljer bort någon som funnits där hela livet. Det är förvånande hur långsinta och trångsinta vi är, och det är sådana människor som får mig att tappa suget, tappa lusten. Jag har faktiskt ingen lust att ens kolla min mobil, eller ens skriva det här. Men jag gör det ändå, för det här är verkligheten. Och i min verklighet serveras det överkokt pasta med skinksås med tristess till efterrätt.
En lördagkväll med maränger och musik.
Men ibland så är jag fast.
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.
Och ibland är allting kaos,
och jag blir mörkrädd mitt på dan.
Ibland behöver jag en paus
och är Du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan.
Vem är det du söker egentligen Lina?
Yao!
Satt här och läste lite inlägg, bara för skojs skull så klickade jag mig in på Linas inlägg "I mitt huvud". Jag har läst inlägget innan men då reflekterade jag inte direkt över vad som stod där eftersom jag näst intill vet vilka egenskaper m.m en kille ska ha enligt Lina.
I alla fall, det fanns 4 punkter jag började fundera lite på:
Med tanke på de här punkterna jag just skrev upp från Linas lista kan man alltså dra en slutsats och slutstaten är den att:
Lina killen du söker är redan upptagen och nu menar jag inte upptagen med att hinna till sin manikyr eller med att käka äppelmuffins för glatta livet, nej han är upptagen med sin POJKVÄN!
Tur att du hade fler punkter än just de här 4 säger jag!
Over and out!
Satt här och läste lite inlägg, bara för skojs skull så klickade jag mig in på Linas inlägg "I mitt huvud". Jag har läst inlägget innan men då reflekterade jag inte direkt över vad som stod där eftersom jag näst intill vet vilka egenskaper m.m en kille ska ha enligt Lina.
I alla fall, det fanns 4 punkter jag började fundera lite på:
- Fina händer, kanske inte så konstigt tycker ni men när jag hör "fina händer" tänker jag direkt på en fransk manikyr och folk som konstant smetar in sig med handkräm...
- Wayfarers, tydligen ska de vara svarta eller (hör och häpna!) LEOPARDMÖNSTRADE???? WTF Lina?
- En förkärlek till äppelmuffins, gott är det väl men jag kan inte se framför mig en kille som sitter och dricker te och käkar äppelmuffins, tyvärr Lina.
- Och till sist: Gillar Lars Winnerbäck, de killar som gillar honom har seriöst något fel! Punktslut på den punkten.
Med tanke på de här punkterna jag just skrev upp från Linas lista kan man alltså dra en slutsats och slutstaten är den att:
Lina killen du söker är redan upptagen och nu menar jag inte upptagen med att hinna till sin manikyr eller med att käka äppelmuffins för glatta livet, nej han är upptagen med sin POJKVÄN!
Tur att du hade fler punkter än just de här 4 säger jag!
Over and out!
