anusbrothers

"Är det inte dags att saker och ting vänder för mig nu?" Satt jag och funderade för mig själv igårkväll efter en utav mina värsta dagar någonsin. Jag var riktigt nere. Och det är konstigt hur det alltid vänder när man precis givit upp.

Idag så fick jag reda på något som verkligen gjorde mig glad. Jag återfick tron på mig själv, eller ja, lite utav den iaf. Jag fick något bekräftat som jag inte vågat erkänna för mig själv sen jag var sex år.

Jag har tyckt om att skriva sedan jag gick i förskolan. Jag kommer än idag ihåg de små berättelsena jag kom hem med var och varannan dag. Och jag sa alltid att jag antingen ville bli författare, tandläkare eller sjörövare. Och mina författar/journalist drömmar har väl egentligen suttit i tills nu, med några års undantag. Men jag har nog aldrig berättat det för någon riktigt. Men nu, ja nu ska jag ta mig själv i kragen och inte se ner på min förmåga. För jag kan! Jag har bara lite svårt att komma ihåg det ibland (oftast).

Det kanske inte låter som någon större vändpunkt. Men att få sin dröm bekräftad av någon som bedömer elever dag ut och dag in ser inte jag som någon liten vinst. Utan en chans att våga sträcka på ryggen och visa vad man kan.