anusbrothers

NU börjar det likna nåt här! Är imponerad över att du fick in haha i slutet av förra in lägget. Way to go! xD

Och ja, nu har jag äntligen vaknat ifrån min dvala. Om det är positivt eller negativt återstår att se, men kanske blir i alla fall bloggen något inlägg rikare på kuppen.

Vissa människor behöver en rejäl spark i röven för att göra något åt saker och ting. Jag är en sån person.

haha. (Bara för att undvika att detta blir någon slags blogg som man får självmordstankar av)

Jag måste sluta döma människor efter valen de gjort. För vem vet, snart kanske jag sitter i samma båt?

Veronca, Veronica var är din blåa hatt?
Din älskling letar efter den, allt i den mörka natt
Din älskling är försvunnen, han kommer ej igen
när det dagas.

Veronca, Veronica slå upp din parasoll
Din vän har gått ifrån dig, men spelar det nån roll?
Det finns så många andra, du hittar säkert en
när det dagas.

Veronica, Veronica ditt ena strumpeband
Har stulits utav någon, som saknar dig ibland
På natten är han borta, men mins du honom än
när det dagas?

Men tycker du Veronica att morgonen är grå
Och ångrar att du någonsin lät honom gå
Spring bort till telefonen och ring till din vän
när det dagas.

Veronica Veronica släpp ner ditt långa hår
Och se din vän i ögonen och säg att han får
Och somna i hans armar och vakna lycklig sen
När det dagas.

Cornelis Vreeswijk-Veronica

- Texten kändes aktuell och mitt i prick, av någon anledning.

Hanna lilla, nu får du ta dig själv i kragen och skriva något i den här sjuka bloggen! Annars gör jag det åt dig snart, och det blir inte lindrigt kan jag tala om. (höhöhööhöhöhööhöhöhöhöh)
Puss på dig.

Igår Hade vi nutidskryss. Och när man låter mig svara på en geografifråga finns det alltid oanade konsekvenser.

Helena (min samhällslärare): Vilken var staden?
(Mitt lag disskuterar, men de andra två tycker inte vi ska svara eftersom vi inte vet. Då säger jag att det alltid är bättre att svara något än inget, och skriver ned ett svar och går fram till Helena och visar det)
Helena: Lina, sen när är Vitryssland en stad?
Klassen: HAHAHAHAHAHAHAHAHA

Inte mitt mest brilljanta ögonblick, eller stolta för den delen heller.

Kan en dröm få en att sakna någon? Ja, det har jag bevis på.

Det är en hemsk känsla att vakna upp och inse att allt bara vara en dröm. Och kanske t.o.m. inse att man inte kommit över någon som man lagt bakom sig för länge sedan.

Varför sätter vi spärrar för oss själva? Det känns ibland som att man vore instängd i en bubbla, och inte kunde ta sig ut. Och i den bubblan måste man göra allt rätt, varenda regel måste följas. Ens identitet är uppbyggd av konsumkort, kollegieblock och samma promenad runt samhället varje kväll.

Ibland undrar jag om det inte krävs någon utomstående för att spräcka den där bubblan. Ett "wake-up-call" är vad som behövs. Men vad är det för slags person som ska göra det? Ibland kanske det inte ens handlar om en person. Det kan vara en film eller någon ny låt man snappat upp under dagen som talar om för en precis vad som måste bli gjort. Kanske är det därför man förlitar sig mer på andras omdömen och seglar genom livet utan att ens stanna till när man ser en vacker plats. En plats man vet att man behöver för att orka segla vidare, men även en plats för att påminna en om hur viktigt det är att stanna till och kanske bara göra precis det man själv vill.

Jag hörde en dam på radion igår. Hon berättade om en sjukdom hon drabbats av. Hon var utbränd. Och hela programmet handlade om hennes kamp för sin egen hälsa. Och visst var det så att hon satt sig själv i sjukdomstillståndet. Och visst var det så att det var hennes eget fel på sätt och vis. Men jag måste erkänna att jag inte tror att det var hennes eget fel, utan att samhället idag är en viktig komponent.

Det sägs ju ofta att människor i grekland, Frankrike o.s.v. har en hälsosammare syn på sina liv. Men vad beror det på? De har ju ärvt samma stressade människo-celler som vi? Eller är det en del av deras kultur att leva livet som det borde levas; i lugn och ro, med tid till vänner och familj?

Jag vet inte vem som ska svara på den frågan. Kanske måste man uppleva det själv för att förstå. Jag har upplevt den dåliga sidan av problemet, med prestationsångest, skyhöga krav på mig själv och livet i en glasbubbla. Och jag antar att det ända jag väntar på är mitt wake-up-call, av något slag.

Vad får mig egentligen att tro att jag har monopol på dig? Jag måste ha någon allvarligare typ av störning. Jag blir sur när du försöker och jag blir sur när du ger upp. Jag hade ju givit upp för länge sedan, eller helt från början entligt mig själv? Det fanns inte en chans i världen att det skulle bli något. Dag och natt, potatis och ris, du fick det svart på vitt.

Men jag har så svårt att läsa mig själv, så hur ska man då kunna läsa någon annan? Jag vet inte. Och jag vet heller inte vad det är för slags sjukt känslospel jag håller på med just nu.

Eftersom jag i vanlig takt har så fruktansvärt tråkigt på ledarskapslektionen tänkte jag förgylla er tillvaro lite. Detta är en sjukt grym spellista på spotify, gjord av mig (såklart), slit den med hälsan, and thank me later.








Okej, jag är inte bra på det där med datorer, så jag lyckades inte. Skratta på ni bara. Men snart är det fixat.

Jag är fruktansvärt trött på alla människor som bara klagar och klagar över sina förhållanden dagarna i ända. Det tar ju aldrig slut! och faktumet att dessa personer tar sig rätten att döma sådana som mig, får mig att vilja slå någon. Hårt. Men det är slut med det nu. Jag tänker inte rätta mig efter någon annans behov och känna obehag av att kanske råka trampa i klaveret.

Men det sorgligaste av allt är nog att det enda som tröstar mig när jag ligger och stirrar upp i taket på kvällarna och önskar att jag hade någon att prata med, är att inga utav er idioter där ute inser vilken tur ni har.

Påskmat, sol, vila. Allt det är över nu. Påsklovet går mot sitt slut, och jag har inte ådstadkommit ett skvatt. Men det kanske inte gör något?

Ensamt är det iaf när familj och vänner rest bort. Och egentiden måste få sig ett ultimatum. Men inte just nu. För jag har fortfarande lite tid för mig själv kvar.

Alltså, han ska bli min.

Jag kanske borde åka utomlands.
Du säger att jag borde se mig kring.
Men jag har inte tid med någon annanstans.
Har inte lust med massa "någonting".

Jag vill se frost ur varje sommardagg.
Jag vill se skymning mitt i rusningen.
Jag vill se vimlet byta ytterplagg.
Jag vill se löven byta färg igen.
Du säger att jag har en liten värld,
men den är större än begär.
Jag vilar under himmelen
i höst på min planet.
Jag sjunger för mig själv,
fastän jag vet
att sånt kan kallas ensamhet.

-Lars Winnerbäck-höst på min planet.

Idag är en sån där dag när man bara vill bort. Packa en väska med de viktigaste sakerna och flytta härifrån. En svartvit dag. Man känner sig som en hund som blir rastad alldeles för lite. Alltid samma rundor runt kvarteret med samma koppel, en hund som behöver någon eller något att leka med.

Såna här dagar känns allt tråkigt och avlägset. Ungefär som att sitta och titta på let's dance en fredagskväll. Precis så. Men jag antar att man måste ha tråkigt ibland för att känna när allt vänder. Och visst vänder saker och ting i April? Jag intalar iaf mig själv det ibland, blundar och hoppas på att någon ska färglägga min dag.

Jag vill spola tiden, men jag vet inte om jag vill spola framåt eller bakåt. I vilket fall, till en annan plats än denna. För denna hunden tänker bryta sig loss från sitt koppel och fly. När hon samlat lite mod vill säga.

Våren är årstiden när man fryser men ändå känner sig varm. Man har korta skinnjackor strumpbyxor och glömmer vantarna hemma.
Jag var precis ute och cyklade en runda, och stannade flertal gånger för att ta kort. Det är så vackert ute nu. Och det förvånar mig alltid vad glad man blir en dag som denna, utan att något bra egentligen hänt. Det gör nästan ont ibland, så fint kan det kännas. När solen går ner, det är lite småkyligt, ett and-par flyger sakta över den nysmälta isen och livet känns sådär enkelt helt plötsligt.

Våren påminner mig alltid om varför livet är värt att leva. För ärligt talat, vintern får allt att se onödigt och oändligt långsamt ut. Bara det att jag sett de första krokusarna gör mig nykär. Nykär i en årstid, kan man vara det? Jag blir iaf. det varje år konstigt nog. Det är som en skiva man aldrig tröttnar på, som spelar just de låtarna man glömt var så bra. "the cardigans-long gone before daylight" är vår för mig.

Och visst är det konstigt att man alltid blir lika förvånad över när det fortfarande är ljust vid 8, fåglarna kvittrar och man inte fryser så hemskt trots att man bara har skinnjacka?




Ful-Lina