anusbrothers

Det är avskyvärt. Fruktansvärt okreativt, och rent utav avskyvärt. Det är människans (eller ska jag säga samhällets? Nej det låter så förutsägbart) ordning och reda-behov jag syftar på. Har livet helt plötsligt blivit ekvivalent med organisation, uppradning, färgsortering och en strikt alfabetisk ordning? En fråga som står mig upp i halsen. På varje liten del av våra liv ska det numera finnas en lapp. En lapp som talar om när, var och hur man ska leva. När man tänker på det så är våra liv faktiskt mycket uppbyggda på just det-organisering och regler. Vi går i skola och lär oss redan där att det finns ett visst sätt att göra allt på. Ordning och reda, pengar på fredag. Ibland hatar jag Alfons Åbergs pappa. Detta följs sedan upp utav de val vi gör inför våra så kallade vuxna och "lyckade" liv(läs med viss försiktighet), eller rättare sagt tvingas till. Jag pratar om att skaffa sig en utbildning, hitta en anständig man som kan diska (så att det blir rent, på riktigt) och sedan avla fram små söta ungar som ritar på ens dyra möbler till förbannelse. Ja, allt det där vill vi ju ha, för annars är man ju inte framgångsrik-eller?

Nu är jag medlem i sekten. Friskis och svettis sekten that is.

Dagar som denna. Dagar när man tvivlar på sig själv. När man tvivlar på om man verkligen vet. Vet vad man vill göra resten av livet. Resten av livet är en lång tid. En tid som förhoppningsvis kommer att fyllas med lycka och framgång. Den framgången man sliter så hårt för nu, men som känns avlägsen en fredag klockan 10:42.

Vårjackan, halsduken, mössan. Snön. Två människor i en kropp. Värmen i kylan, motvinden som skapat medvind inom oss, de blöta blickarna i ovädret, nervositeten, önskan, skratten, tvekan.

Solen har gått i ide för länge sedan, snön som motsträvigt ger vika för regnet som putsar bort det sista av vintern. "vad ska man göra ända fram till maj?" Kanske gräva ned sig i allt som varit och tänka på det som kunde blivit, eller dra längs gatorna och se hur människor tappat både ork och lust till allt denna karga årstid? Jag väljer nog att leva. Vintern och hösten är förlåtande årstider. Det finns inga satta normer om hur man ska utnyttja sin tid, och den tiden varar ju inte heller för evigt. Att sitta inne och sörpla thé en lördag är inget konstigt, och skyldigheten att lämna värmen inomhus är som bortblåst när klockan slagit oktober.

Tystnaden var allt annat än välkomnande. Närmast fientlig och fylld med olust. Ingenting skulle någonsin kunna laga de sår som rivits upp, tänkte hon. Nu var alla utvägar blockerade eller fastfrusna i snön som trampats ned under deras fötter.

Hennes ögonfransar hade pyntats av små iskristaller, var och en av dem i olika vackra små figurer. Hon mötte kylan i en röd kappa och ett par stickade ullvantar som hennes mormor stickat till henne. Minusgraderna satte sig som hårt spända band runt hennes lår. Det var vinter. Och aldrig hade den varit vackrare än såhär.

Mitt liv är mitt eget, min kropp tillhör mig och det är jag som ska leva med mitt samvete. Detta är för mig tre mycket välkända sanningar, men de är inte helt enkla att leva upp till.

Beslut som fattas in i sista sekunden, ogjorda uppgifter och dålig disciplin är inte något som definierar mig, inte ens beskriver faktiskt. Jag är både glömsk och även ganska rörig inombords, vilket leder till att jag faktiskt måste planera saker och ting. Ibland in i minsta detalj, för att kunna se helheten.

Hur ofta hör man inte människor säga "åh, jag älskar att lyssna på när du pratar, berätta lite mer om dig själv"? Väldigt ofta, om man ser på kategorier som filmer och böcker. Ett blivande par som sitter på sin första dejt, båda nervösa och hoppfulla. Och visst, då kan man väl dra till med att det är så skönt att lyssna på den andra, för det kan det ju vara ibland. Men helt ärligt så tror jag nog att de flesta helst utav allt skulle prata om sig själva. Om vilka jobb man sökt, hur gulligt ens brosbarn är och framförallt skryta om sig själv lite diskret. Vi älskar att prata om oss själva, i tid och otid.

Egentligen vet jag faktiskt inte ens om vi drar den där lögnen i verkligheten. Gör vi det? På något sätt så vill jag tro att vi växt ifrån det, förstått att vi alla är egoistiska och mest bara lyssnar (men då inte motiverar något vidare snack om ointressanta släktingar eller sjukdomar under lågstadiet). Fast det kanske bara är vad jag hoppas. Jag hoppas på det för att jag själv har svårt att lyssna ibland.

Det är faktiskt inte så hemskt konstigt jag tröttnar ibland, för jag har mina anledningar. När man t.ex. frågar någon något eller kanske bara säger något kort, ja då är det meningen att man ska få ett svar som passar frågan eller påståendet. Jag vill inte ha responsen vissa människor har för vana att ge mig. Less is more, i detta fallet. Om jag frågar dig varför din klocka går fel, så vill jag inte höra hela historien om hur du försökt laga den själv, och sedan inte kunnat byta den i affären du köpt den i, och minst utav allt så vill jag verkligen inte se kvitto på det hela som någon slags bevis på att du faktiskt talar sanning. Nej, kloka, korta svar är något jag värderar högt i många sammanhang.

Men vi har ju för vana att alltid satsa på stort och pampigt, istället för lagom är bäst. Och då kan man väl inte förvänta sig annat än dessa bieffekter. Bieffekter som "kan du komma till saken?" efter ett ändlöst försök i att förklara minsta lilla detalj. Detaljer är överskattade när det gäller sådant här. Jag vill aldrig mer behöva säga "kan du komma till saken?", lyssna på någon lång utläggning som inte hör till ämnet, och om någon nu av ren händelse råkar lägga fram orden "jag älskar att lyssna på dig när du pratar" framför mig så lär jag nog skratta den rakt upp i ansiktet och fråga mig själv om det finns något hopp för en ärlig värld med ärliga människor.

Några veckor i skolan utan att egentligen behöva göra något. Det är sånt man är van vid, något man tar för givet. Men i år är det annorlunda. Praktikplats ska ordnas, projektarbetet ska fixas, körlektioner ska bokas, och teorin ska dessutom pluggas in till den milda grad att man ser trafikskyltar framför sig när man släcker lampan om kvällarna. Att få saker gjorda är inte alltid så lätt. Och ännu värre är det när man mer än något annat vill beta av allt som ligger och släpar, men inte vet vad och hur man ska börja.

Fast sen har vi ju faktumet att det är ganska lätt att sätta hinder för sig själv. Ibland är man sin egna värsta fiende, en gammal klyscha som nog satt sina spår både här och där. Jag menar, egentligen så är det ju bara våra egna hjärnor som sätter hinder för allt vi vill ådstadkomma. Allt är väl inte möjligt nej, men det går knappast att se fler möjligheter genom att sätta fälleben för sig själv. Det är en sak som är säker.

Men om man inte vet vad man vill då? Det är ju det jobbigaste av allt. Alla möjligheter kan faktiskt arbeta emot en ibland. Har man för många valmöjligheter så vet man till slut varken ut eller in. Jag vet att det mesta löser sig, så jag gör ett försök. Man kan väl inte göra annat än börja i en ände och jobba sig fram?

Förhoppningar, sena kvällar, nervösa blickar, rädslan över ett snedsteg, de väl utvalda orden, den outhärdligt underbara bekräftelsen, nätterna, dagarna, tvåsamheten, de solbrända kropparna i nytvättade lakan, mättnaden, livslusten, oron, ilskan, återfunna känslor, korten, alla bortglömda bekymmer, solnedgången framför en bänk, omfamningarna i regnet, de spillda tårarna, de retsamma skratten, sanden som borstas bort från ryggen, den inre monologen som säger mer än samtalet, de säkra blickarna, osäkerheten, ovissheten, självsäkerheten, frågorna, den oövertygande bekräftelsen, sprickan i fasaden, sprickan i grunden, tårarna på natten, orden som bara kom, ilskan över ovissheten, ilskan över den felaktiga tolkningen, en hel roman av ord som bara kom, augustis obarmhärtiga värme, övertygelsen, slutet, kärleken som blandades ut med ilska.


Jag saknar allt det där. Ibland.

Ska man våga satsa på en dröm, där man inte vet slutdestinationen? Eller ska man nöja sig med en dröm där man har en säker plats? Vågar man ta risken att bli olycklig framför risken att bli utan jobb? Jag undrar det alltså.

Alla tvingas vi ju att fatta beslut, ja varje dag fattar vi beslut som förändrar både det ena och det andra. Och alla dessa beslut vi fattar går ju knappast att räkna på en hand, så varför är det då så svårt att komma fram till den rätta lösningen? Brukar man inte bli bättre på sånt man gjort en hel del, eller kanske till och med präglas efter? Jo precis. Men svårighetsgraden är ju såklart inte något kollektivt, utan föränderligt mellan olika individer. Impulsiva människor kan göra mig gröna med avund ibland. Vore det inte skönt att inte behöva någon som tänker igenom sina beslut? Okej jo, visst lär det bli några snedsteg, men vad gör väl det? Det är ju impulsiva människor som lär sig hantera dem också.

Så kan det vara så att de som lever med tanken "det löser sig" i huvudet snarare än "nja, är det värt riskerna?", som vågar satsa på det s.k. ouppnåeliga målet och därmed även nå det? Jag menar människor som musiker, tv-profiler och författare, hur vågade ni? Vad var det som fick er att våga satsa på en karriär där "nej" nästan blivit till någon slags slogan? Var det passionen för det ni gillar allra bäst? Eller viljan att inte bli en utav dem, de som sökte ett jobb för att det bara var där det fanns en plats?

Jag hoppas innerligt att jag kommer våga ta det där steget i framtiden. Det där steget som krävs för att göra någon skillnad, för att kunna lägga sig på kvällen coh känna att man är nöjd med vad man gjort, och stolt kunna berätta för sina barnbarn hur det var på den gamla goda tiden. Kanske skulle man bara strunta i slutdestinationen och falla fritt? För trots allt så slutar vi på samma sätt, varenda eviga kotte.