anusbrothers

Men kaoset som ofta uppstår när jag utsätts för situationer jag inte känner mig bekväm i har blivit påtagligare på senaste tid. Något jag faktiskt kommit undan med ganska så lindrigt förut. När man sysselsätter sig med att leka med människors känslor, trots att det inte alltid är medvetet, så gräver man på ett sätt sin egen grav. Man skapar någon slags illusion av det perfekta förhållandet och mallar varje människa med en kakform därefter. Problemet är väl att kakan sedan inte riktigt får samma form. Det leder till besvikelse, destruktivitet och ett nästan tvångsmässigt beteende. Man låser in sig i sig själv, för att helt enkelt undvika upprepningen utav den oregelbundna kakan. Men när någon man faktiskt bryr sig om och vill ha i sin närhet sedan slutar höra av sig, så är det inte så kul längre. Men det   betyder tyvärr inte att beteendet kommer ändras. Onda cirklar går inte att rubba med vilket medel som helst.

Det bästa medlet är att börja sätta gränser. Gränserna blir en sorts mall att följa, men fungerar även för att reaktionshastigheten ska öka. Och det gör den. Man får bråttom, känner att det är nu eller aldrig, och kanske t.o.m. är villig att tänja på lite gränser. Men sånt händer bara om man verkligen bryr sig. Det hoppas jag att jag gör nu. Jag har i alla fall lärt mig att kakformarna bara är till för pepparkakor, och att det faktiskt inte gör något om de inte ser ut som tomtegubbar allihop.