Onsdag 19:22
Det är avskyvärt. Fruktansvärt okreativt, och rent utav avskyvärt. Det är människans (eller ska jag säga samhällets? Nej det låter så förutsägbart) ordning och reda-behov jag syftar på. Har livet helt plötsligt blivit ekvivalent med organisation, uppradning, färgsortering och en strikt alfabetisk ordning? En fråga som står mig upp i halsen. På varje liten del av våra liv ska det numera finnas en lapp. En lapp som talar om när, var och hur man ska leva. När man tänker på det så är våra liv faktiskt mycket uppbyggda på just det-organisering och regler. Vi går i skola och lär oss redan där att det finns ett visst sätt att göra allt på. Ordning och reda, pengar på fredag. Ibland hatar jag Alfons Åbergs pappa. Detta följs sedan upp utav de val vi gör inför våra så kallade vuxna och "lyckade" liv(läs med viss försiktighet), eller rättare sagt tvingas till. Jag pratar om att skaffa sig en utbildning, hitta en anständig man som kan diska (så att det blir rent, på riktigt) och sedan avla fram små söta ungar som ritar på ens dyra möbler till förbannelse. Ja, allt det där vill vi ju ha, för annars är man ju inte framgångsrik-eller?
Frågan är ju då om alla system som satts upp för att hålla alla delar av samhället i kontroll verkligen fyller en funktion eller om vi bara leker med våra sinnen, och det vi tror att vi byggt upp, med allt vad EU och statsministrar innebär, egentligen är ett luftslott? Jag tror aldrig att jag kommer få veta. Men det slår mig varje dag när jag möts utav något jobbigt hur det på något outgrundligt sätt finns en lösning till alla våra problem, en slags evig handbok. "Jag har så ont i magen..ta en ipren!" och "Mitt liv är så trist...sök ett jobb!" Hur kommer det sig då att man aldrig lyckas lösa dessa problem? Inte har då ikeas välplanerade garderober lösningen i alla fall.
