anusbrothers

"Aw, nej, stackars dig. Är det alltid så hemskt? Jag tycker verkligen synd om dig!" Ibland hatar jag när människor bryr sig. När alltid blir sådär gulligt och outhärdligt "tyck synd om mig" aktigt. Det kan faktiskt vara lättare att hantera hårda människor ibland. Strikt, enkelt och med fasta regler. Ja det kanske kan verka hjärtlöst att säga så, men visst är det skönt att inte bli gullad med ibland? Man känner sig både lite vuxen och oberoende.

Jag undrar om det var så under tidigare epoker också. Jag menar, tänk stenåldern. Levde man lika spartanskt i sina relationer till sina medmänniskor som man gjorde med allt annat? Hur visade man att man tyckte om någon utan att det blev sliskigt och infernaliskt jobbigt att stå ut med? Levande ljus, och en trerätters var det ju inget snack om. Och inte heller dyra presenter från NK, för att fira "men åh gullet vi har ju tre och en kvarts månad idag!". Jag spyr på sånt. Så på många sätt så tror jag att jag är född i fel tid. När någon hela tiden går efter en och tjatar, eller bryr sig för mycket. Ja då får jag rysningar längs hela ryggraden och vill mer än gärna fly så fort som möjligt.

Kanske är det därför jag har så svårt att vara kvar i ett förhållande. Jag tröttnar, tycker att det blir för gulligt, och vill genast säga upp kontakten med min partner när jag får en kommentar som "åh, vad kul för er, ni är så gulliga tillsammans". Jag är nog en störd människa, för jag hade hellre hört ett enkelt "grattis", om ens det. Det kanske är ett helt normalt beteende, eller så är det kanske något man vanligtvis söker terapi för. haha. Eller så kanske jag helt enkelt är född sådan; manodepressiv och ensamvarg. Fast jag skulle hellre se det som någon slags motreaktion eller allergi till alla alla hjärtans dag nallebjörnar som sjunger "I will always love you" och människor som tror att man ska ta självmord så fort man får sitt hjärta krossat.

Alla tre pojkvänsmaterial. Helt klart.

Ljushåriga flickor i vita klänningar, pojkarna fint uppklädda i skjortor, fröken med blommor i håret, och en varm vind som stryker över de grönklädda björkarna. Allt det där är nog en del av de flestas barndom. Avslutningarna i kyrkan när man sjöng "den blomstertid nu kommer" för full hals, och visste att mamma väntade med tårta hemma. Det var en speciell dag på året, när alla var glada och hade planerat långt i förväg vad man skulle ha på sig, och fått strikta regler om att inte sitta i gräset med den nya klänningen. Det var väl egentligen lite som en egen högtid i sig, och efter det fick man en belöning värd allt slit under året. Sommarlov, ett ord som har en helt annan betydelse nu. Jobb, slit, och tidiga morgonar. Visst är det skönt med sommarlov fortfarande, men jag kan inte säga att det fortfarande ger mig samma pirriga, otillåtet lättade känsla.

Avslutningens betydelse lever heller inte kvar, mer än i våra minnen. Fast jo, avslutning har vi ju, men den består av en halvtimmes sittande i salen man spenderat 90%av tiden i under året, och en bit tårta uppe på kafeteriaplanet. Inte så hemskt glamouröst kanske. Men det kanske är något jag har lite svårt att lägga bakom mig helt enkelt. Ibland önskar jag att jag vore Peter Pan och kunde åka till landet ingenstans. Nej, nu är det dags för mig att ta mig i kragen, och börja acceptera faktumet att jag knappast blir yngre. (Gud, det låter som om jag har någon slags fyrtioårs-kris) För tiderna förändras, man blir äldre, skaffar sig ett jobb, fryser in gårdagens till matlåda dagen efter, och jag får väl helt enkelt leva i hopp om att uppleva de där ljushåriga flickorna i vita klänningar om 10 år eller så, ihop med mina barn. Och då ska jag banne mig sjunga "den blomstertid nu kommer" högst utav alla.

Woho it's my birthday :D

Varför känns det som att alla världsproblem är lösta så fort solen tittar fram? Idag var det över 25 grader, och det var ett annat Sverige som hälsade mig välkommen till en ny dag i morse. Det enda som får mig något bekymrad är framtiden, varför är den alltid så oviss? Jag är inte en person som gillar överraskningar, nej det är verkligen inte något jag kan hantera. Jag blir irriterad och less på samma gång. Och om någon någonsin sätter ihop något slags överraskningsparty till mig så skulle jag antagligen svimma eller slå in pannbenet på den ansvarige, men det är ju bara detaljer.

Kanske är det därför jag så ofta överraskas? Jag vet inte, men jag hoppas inte på några större överraskningar i vädret under morgondagen, för då kan det vara så att Per Erik i tv4 vädret får sig en stekpanna mellan ögonen.

PÖSS



Om ni har tid, eller du (antar att det bara är Hanna som läser, haha) så lyssna på:
Markus Krunegård:

• isande diskant
• hela livet var ett disco
• det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

Och därmed har ni lycka i ljudformat.