anusbrothers

Ljushåriga flickor i vita klänningar, pojkarna fint uppklädda i skjortor, fröken med blommor i håret, och en varm vind som stryker över de grönklädda björkarna. Allt det där är nog en del av de flestas barndom. Avslutningarna i kyrkan när man sjöng "den blomstertid nu kommer" för full hals, och visste att mamma väntade med tårta hemma. Det var en speciell dag på året, när alla var glada och hade planerat långt i förväg vad man skulle ha på sig, och fått strikta regler om att inte sitta i gräset med den nya klänningen. Det var väl egentligen lite som en egen högtid i sig, och efter det fick man en belöning värd allt slit under året. Sommarlov, ett ord som har en helt annan betydelse nu. Jobb, slit, och tidiga morgonar. Visst är det skönt med sommarlov fortfarande, men jag kan inte säga att det fortfarande ger mig samma pirriga, otillåtet lättade känsla.

Avslutningens betydelse lever heller inte kvar, mer än i våra minnen. Fast jo, avslutning har vi ju, men den består av en halvtimmes sittande i salen man spenderat 90%av tiden i under året, och en bit tårta uppe på kafeteriaplanet. Inte så hemskt glamouröst kanske. Men det kanske är något jag har lite svårt att lägga bakom mig helt enkelt. Ibland önskar jag att jag vore Peter Pan och kunde åka till landet ingenstans. Nej, nu är det dags för mig att ta mig i kragen, och börja acceptera faktumet att jag knappast blir yngre. (Gud, det låter som om jag har någon slags fyrtioårs-kris) För tiderna förändras, man blir äldre, skaffar sig ett jobb, fryser in gårdagens till matlåda dagen efter, och jag får väl helt enkelt leva i hopp om att uppleva de där ljushåriga flickorna i vita klänningar om 10 år eller så, ihop med mina barn. Och då ska jag banne mig sjunga "den blomstertid nu kommer" högst utav alla.