Måndag 22:00

Förhoppningar, sena kvällar, nervösa blickar, rädslan över ett snedsteg, de väl utvalda orden, den outhärdligt underbara bekräftelsen, nätterna, dagarna, tvåsamheten, de solbrända kropparna i nytvättade lakan, mättnaden, livslusten, oron, ilskan, återfunna känslor, korten, alla bortglömda bekymmer, solnedgången framför en bänk, omfamningarna i regnet, de spillda tårarna, de retsamma skratten, sanden som borstas bort från ryggen, den inre monologen som säger mer än samtalet, de säkra blickarna, osäkerheten, ovissheten, självsäkerheten, frågorna, den oövertygande bekräftelsen, sprickan i fasaden, sprickan i grunden, tårarna på natten, orden som bara kom, ilskan över ovissheten, ilskan över den felaktiga tolkningen, en hel roman av ord som bara kom, augustis obarmhärtiga värme, övertygelsen, slutet, kärleken som blandades ut med ilska.


Jag saknar allt det där. Ibland.



Söndag 17:34

Ska man våga satsa på en dröm, där man inte vet slutdestinationen? Eller ska man nöja sig med en dröm där man har en säker plats? Vågar man ta risken att bli olycklig framför risken att bli utan jobb? Jag undrar det alltså.

Alla tvingas vi ju att fatta beslut, ja varje dag fattar vi beslut som förändrar både det ena och det andra. Och alla dessa beslut vi fattar går ju knappast att räkna på en hand, så varför är det då så svårt att komma fram till den rätta lösningen? Brukar man inte bli bättre på sånt man gjort en hel del, eller kanske till och med präglas efter? Jo precis. Men svårighetsgraden är ju såklart inte något kollektivt, utan föränderligt mellan olika individer. Impulsiva människor kan göra mig gröna med avund ibland. Vore det inte skönt att inte behöva någon som tänker igenom sina beslut? Okej jo, visst lär det bli några snedsteg, men vad gör väl det? Det är ju impulsiva människor som lär sig hantera dem också.

Så kan det vara så att de som lever med tanken "det löser sig" i huvudet snarare än "nja, är det värt riskerna?", som vågar satsa på det s.k. ouppnåeliga målet och därmed även nå det? Jag menar människor som musiker, tv-profiler och författare, hur vågade ni? Vad var det som fick er att våga satsa på en karriär där "nej" nästan blivit till någon slags slogan? Var det passionen för det ni gillar allra bäst? Eller viljan att inte bli en utav dem, de som sökte ett jobb för att det bara var där det fanns en plats?

Jag hoppas innerligt att jag kommer våga ta det där steget i framtiden. Det där steget som krävs för att göra någon skillnad, för att kunna lägga sig på kvällen coh känna att man är nöjd med vad man gjort, och stolt kunna berätta för sina barnbarn hur det var på den gamla goda tiden. Kanske skulle man bara strunta i slutdestinationen och falla fritt? För trots allt så slutar vi på samma sätt, varenda eviga kotte.






RSS 2.0