anusbrothers

"Aw, nej, stackars dig. Är det alltid så hemskt? Jag tycker verkligen synd om dig!" Ibland hatar jag när människor bryr sig. När alltid blir sådär gulligt och outhärdligt "tyck synd om mig" aktigt. Det kan faktiskt vara lättare att hantera hårda människor ibland. Strikt, enkelt och med fasta regler. Ja det kanske kan verka hjärtlöst att säga så, men visst är det skönt att inte bli gullad med ibland? Man känner sig både lite vuxen och oberoende.

Jag undrar om det var så under tidigare epoker också. Jag menar, tänk stenåldern. Levde man lika spartanskt i sina relationer till sina medmänniskor som man gjorde med allt annat? Hur visade man att man tyckte om någon utan att det blev sliskigt och infernaliskt jobbigt att stå ut med? Levande ljus, och en trerätters var det ju inget snack om. Och inte heller dyra presenter från NK, för att fira "men åh gullet vi har ju tre och en kvarts månad idag!". Jag spyr på sånt. Så på många sätt så tror jag att jag är född i fel tid. När någon hela tiden går efter en och tjatar, eller bryr sig för mycket. Ja då får jag rysningar längs hela ryggraden och vill mer än gärna fly så fort som möjligt.

Kanske är det därför jag har så svårt att vara kvar i ett förhållande. Jag tröttnar, tycker att det blir för gulligt, och vill genast säga upp kontakten med min partner när jag får en kommentar som "åh, vad kul för er, ni är så gulliga tillsammans". Jag är nog en störd människa, för jag hade hellre hört ett enkelt "grattis", om ens det. Det kanske är ett helt normalt beteende, eller så är det kanske något man vanligtvis söker terapi för. haha. Eller så kanske jag helt enkelt är född sådan; manodepressiv och ensamvarg. Fast jag skulle hellre se det som någon slags motreaktion eller allergi till alla alla hjärtans dag nallebjörnar som sjunger "I will always love you" och människor som tror att man ska ta självmord så fort man får sitt hjärta krossat.