anusbrothers

Det var en fridfull plats, tallar och granar som brett ut sina grenar likt paraplyn över deras huvuden, en och annan enbuske, och såklart mängder med snö som lyckats täcka de allra kortaste med sin gnistrande skönhet. En utav hennes absoluta favoritplatser utan att överdriva det minsta. Hit hade hon kommit i ur och skur, i motgång och medgång, i lycka och sorg. Och att döma av det underbara vinterlandskapet så var allt perfekt, förutom en liten detalj.

Skogen hade förvandlats till en känslokall plats, där bara det perfekta var gott nog. Luften nöp henne i kinderna, som om den försökte straffa henne, och hon kände hur vinden slet i hennes kropp - hungrig av förlust och oro.

De gick på led, alla tre, själv gick hon sist. Hon höll sig på avstånd från de andra två, för just idag tvivlade hon på mänskligheten, hon frågade sig själv om det någonsin existerat någon medmänsklighet och sympati. Idag var svaret nej. All ondska som under årtionden byggts upp i kropparna framför henne hade släppts ut på henne, och det var just den ondskan som gjort hela hennes världsbild dimmig och svårtydlig.

Byxorna gned sig mot hennes lår i en hetsig takt, och väste gång på gång "idiot" "idiot".."idiot!". Och om hon försökte öka takten, för att undvika att höra väsandet så stärktes det bara, och orden rabblades upp med en hejdundrande fart. Hon var fast. Förevigt.

/L.Mattsson