anusbrothers

Jag har många gånger äcklats av frasen "det var ödet som förde oss samman". Det må vara för att människor som inte ser någon form utav realism i saker och ting inte har något att hämta hos mig, eller för att jag helt enkelt hamnat i något slags förbittrat förstadium till detvarbättreförr-tant. 

 

Mitt i allt detta tror jag att universum såg sin chans att motbevisa mig. Jag hade för länge sedan drunknat i mellanmjölk. Saker och ting var på sin plats-ordning och reda pengar på fredag, men inte mycket mer än så. I bekvämlighetens trygga famn befann jag mig under en lång period och trodde att detta var vad livet hade att erbjuda en lätt missförstådd biologistudent. Detta skulle plötsligt komma att förändras. Någon skakade om den vakumförpackning jag isolerat mig i och släppte in vad jag alltid hoppats skulle vara livet. Denna någon sträckte ut handen, visade mig att kärlek är allt annat än bekvämt och lyssnade på vad jag hade att säga. Han förstod mig. 

 

Jag antar att det är detta som fått mig att inte döma människor som tror på ödet med samma gamla oförstående inställning och istället hoppas på att det kan få vara ödet som styr ibland. Det vore väl inte allt för hemskt att ha hittat någon att älska tack vare en söndrig mjukglassmaskin på Burger King en fredagskväll?