Onsdag 17:14
Hur ofta hör man inte människor säga "åh, jag älskar att lyssna på när du pratar, berätta lite mer om dig själv"? Väldigt ofta, om man ser på kategorier som filmer och böcker. Ett blivande par som sitter på sin första dejt, båda nervösa och hoppfulla. Och visst, då kan man väl dra till med att det är så skönt att lyssna på den andra, för det kan det ju vara ibland. Men helt ärligt så tror jag nog att de flesta helst utav allt skulle prata om sig själva. Om vilka jobb man sökt, hur gulligt ens brosbarn är och framförallt skryta om sig själv lite diskret. Vi älskar att prata om oss själva, i tid och otid.
Egentligen vet jag faktiskt inte ens om vi drar den där lögnen i verkligheten. Gör vi det? På något sätt så vill jag tro att vi växt ifrån det, förstått att vi alla är egoistiska och mest bara lyssnar (men då inte motiverar något vidare snack om ointressanta släktingar eller sjukdomar under lågstadiet). Fast det kanske bara är vad jag hoppas. Jag hoppas på det för att jag själv har svårt att lyssna ibland.
Det är faktiskt inte så hemskt konstigt jag tröttnar ibland, för jag har mina anledningar. När man t.ex. frågar någon något eller kanske bara säger något kort, ja då är det meningen att man ska få ett svar som passar frågan eller påståendet. Jag vill inte ha responsen vissa människor har för vana att ge mig. Less is more, i detta fallet. Om jag frågar dig varför din klocka går fel, så vill jag inte höra hela historien om hur du försökt laga den själv, och sedan inte kunnat byta den i affären du köpt den i, och minst utav allt så vill jag verkligen inte se kvitto på det hela som någon slags bevis på att du faktiskt talar sanning. Nej, kloka, korta svar är något jag värderar högt i många sammanhang.
Men vi har ju för vana att alltid satsa på stort och pampigt, istället för lagom är bäst. Och då kan man väl inte förvänta sig annat än dessa bieffekter. Bieffekter som "kan du komma till saken?" efter ett ändlöst försök i att förklara minsta lilla detalj. Detaljer är överskattade när det gäller sådant här. Jag vill aldrig mer behöva säga "kan du komma till saken?", lyssna på någon lång utläggning som inte hör till ämnet, och om någon nu av ren händelse råkar lägga fram orden "jag älskar att lyssna på dig när du pratar" framför mig så lär jag nog skratta den rakt upp i ansiktet och fråga mig själv om det finns något hopp för en ärlig värld med ärliga människor.
Egentligen vet jag faktiskt inte ens om vi drar den där lögnen i verkligheten. Gör vi det? På något sätt så vill jag tro att vi växt ifrån det, förstått att vi alla är egoistiska och mest bara lyssnar (men då inte motiverar något vidare snack om ointressanta släktingar eller sjukdomar under lågstadiet). Fast det kanske bara är vad jag hoppas. Jag hoppas på det för att jag själv har svårt att lyssna ibland.
Det är faktiskt inte så hemskt konstigt jag tröttnar ibland, för jag har mina anledningar. När man t.ex. frågar någon något eller kanske bara säger något kort, ja då är det meningen att man ska få ett svar som passar frågan eller påståendet. Jag vill inte ha responsen vissa människor har för vana att ge mig. Less is more, i detta fallet. Om jag frågar dig varför din klocka går fel, så vill jag inte höra hela historien om hur du försökt laga den själv, och sedan inte kunnat byta den i affären du köpt den i, och minst utav allt så vill jag verkligen inte se kvitto på det hela som någon slags bevis på att du faktiskt talar sanning. Nej, kloka, korta svar är något jag värderar högt i många sammanhang.
Men vi har ju för vana att alltid satsa på stort och pampigt, istället för lagom är bäst. Och då kan man väl inte förvänta sig annat än dessa bieffekter. Bieffekter som "kan du komma till saken?" efter ett ändlöst försök i att förklara minsta lilla detalj. Detaljer är överskattade när det gäller sådant här. Jag vill aldrig mer behöva säga "kan du komma till saken?", lyssna på någon lång utläggning som inte hör till ämnet, och om någon nu av ren händelse råkar lägga fram orden "jag älskar att lyssna på dig när du pratar" framför mig så lär jag nog skratta den rakt upp i ansiktet och fråga mig själv om det finns något hopp för en ärlig värld med ärliga människor.
Kommentarer
Trackback
