Fortfarande onsdag.
Varför sätter vi spärrar för oss själva? Det känns ibland som att man vore instängd i en bubbla, och inte kunde ta sig ut. Och i den bubblan måste man göra allt rätt, varenda regel måste följas. Ens identitet är uppbyggd av konsumkort, kollegieblock och samma promenad runt samhället varje kväll.
Ibland undrar jag om det inte krävs någon utomstående för att spräcka den där bubblan. Ett "wake-up-call" är vad som behövs. Men vad är det för slags person som ska göra det? Ibland kanske det inte ens handlar om en person. Det kan vara en film eller någon ny låt man snappat upp under dagen som talar om för en precis vad som måste bli gjort. Kanske är det därför man förlitar sig mer på andras omdömen och seglar genom livet utan att ens stanna till när man ser en vacker plats. En plats man vet att man behöver för att orka segla vidare, men även en plats för att påminna en om hur viktigt det är att stanna till och kanske bara göra precis det man själv vill.
Jag hörde en dam på radion igår. Hon berättade om en sjukdom hon drabbats av. Hon var utbränd. Och hela programmet handlade om hennes kamp för sin egen hälsa. Och visst var det så att hon satt sig själv i sjukdomstillståndet. Och visst var det så att det var hennes eget fel på sätt och vis. Men jag måste erkänna att jag inte tror att det var hennes eget fel, utan att samhället idag är en viktig komponent.
Det sägs ju ofta att människor i grekland, Frankrike o.s.v. har en hälsosammare syn på sina liv. Men vad beror det på? De har ju ärvt samma stressade människo-celler som vi? Eller är det en del av deras kultur att leva livet som det borde levas; i lugn och ro, med tid till vänner och familj?
Jag vet inte vem som ska svara på den frågan. Kanske måste man uppleva det själv för att förstå. Jag har upplevt den dåliga sidan av problemet, med prestationsångest, skyhöga krav på mig själv och livet i en glasbubbla. Och jag antar att det ända jag väntar på är mitt wake-up-call, av något slag.
Ibland undrar jag om det inte krävs någon utomstående för att spräcka den där bubblan. Ett "wake-up-call" är vad som behövs. Men vad är det för slags person som ska göra det? Ibland kanske det inte ens handlar om en person. Det kan vara en film eller någon ny låt man snappat upp under dagen som talar om för en precis vad som måste bli gjort. Kanske är det därför man förlitar sig mer på andras omdömen och seglar genom livet utan att ens stanna till när man ser en vacker plats. En plats man vet att man behöver för att orka segla vidare, men även en plats för att påminna en om hur viktigt det är att stanna till och kanske bara göra precis det man själv vill.
Jag hörde en dam på radion igår. Hon berättade om en sjukdom hon drabbats av. Hon var utbränd. Och hela programmet handlade om hennes kamp för sin egen hälsa. Och visst var det så att hon satt sig själv i sjukdomstillståndet. Och visst var det så att det var hennes eget fel på sätt och vis. Men jag måste erkänna att jag inte tror att det var hennes eget fel, utan att samhället idag är en viktig komponent.
Det sägs ju ofta att människor i grekland, Frankrike o.s.v. har en hälsosammare syn på sina liv. Men vad beror det på? De har ju ärvt samma stressade människo-celler som vi? Eller är det en del av deras kultur att leva livet som det borde levas; i lugn och ro, med tid till vänner och familj?
Jag vet inte vem som ska svara på den frågan. Kanske måste man uppleva det själv för att förstå. Jag har upplevt den dåliga sidan av problemet, med prestationsångest, skyhöga krav på mig själv och livet i en glasbubbla. Och jag antar att det ända jag väntar på är mitt wake-up-call, av något slag.
Kommentarer
Trackback
