Eine kleine Freitagskväll, ungefär.
Imorgon är Lördag,
Imorgon ska jag till växjö,
Imorgon ska jag spela ensemble,
Imorgon ska jag spela solo,
Imorgon ska jag spela "I don't know how to love him",
Imorgon kommer jag hem sent,
Imorgon fyller Sanela år,
Imorgon hinner jag inte fira Sanela,
Imorgon kommer jag klaga över veckan som kommer,
Imorgon hade jag velat sova bort,
..Imorgon blir en lång dag.
Sen en tid tillbaka har jag funderat över allt. Men vad finns det egentligen att fundera över? Varför ska man fundera så mycket, när det bästa sättet kanske är att ta allt som det kommer? Ja, valen jag gjort det senaste året har varit många, och vronga (jag är typ bäst i hela världen på att rimma).
Ibland tänker jag: " Jag kanske har högst 100 år att leva, borde man inte göra något kul under de åren då? Istället för att plugga bort 25% av sitt liv?" Och när jag tänker så får jag genast lust att ringa in och sjukanmäla mig för resten av livet, och bara ta första bästa tåg härifrån. Bryta sig loss liksom. Men i verkligheten jag lever i finns inte det alternativet. Men jag vill verkligen bort härifrån. Gnosjö är inget liv, det är en cell. Ett gammalt äldreboende som luktar överkokt pasta med skinsås, det är Gnosjö.
Men vad vet jag egentligen? Jag är sjutton år och kan inte ens bestämma vilket pålägg jag ska ha på min smörgås. Kanske är det bara jag som inbillar mig? Jag kanske bara har tappat bort mig lite. Litat på fel personer, klagat över fel saker eller varit sjuk för sällan? Det finns många frågor jag önskar att någon kunde besvara.
Men vad händer när man står ensam kvar? När alla ens vänner flyttat och resten valt bort en. Vad i helvete gör man då? Kanske fortsätter man som vanligt men med lite färre nöjen på helgerna, eller reser bort, eller dränker sig i sitt arbete för att inte se vad man missar, och om inte annat; att man kanske trots allt inte tycker om sitt jobb så mycket utan mest..inte har något bättre för sig?
Att bli bortvald gång på gång sätter sina spår. Över allt faktiskt, i vad man presterar, i hur man mår och i vad man skapar. Att inte räcka till liksom. Även om man säkert skulle räcka till mer än vad man tror. Man tappar väl lite tron på männsklig sympati helt enkelt. Är vi verkligen så egoistiska som det påstås? Ja, jag börjar faktiskt tro det. Folk som inte vågar sätta sig emot, folk som pratar utan att fråga, och inte minst folk som väljer bort någon som funnits där hela livet. Det är förvånande hur långsinta och trångsinta vi är, och det är sådana människor som får mig att tappa suget, tappa lusten. Jag har faktiskt ingen lust att ens kolla min mobil, eller ens skriva det här. Men jag gör det ändå, för det här är verkligheten. Och i min verklighet serveras det överkokt pasta med skinksås med tristess till efterrätt.
Imorgon ska jag till växjö,
Imorgon ska jag spela ensemble,
Imorgon ska jag spela solo,
Imorgon ska jag spela "I don't know how to love him",
Imorgon kommer jag hem sent,
Imorgon fyller Sanela år,
Imorgon hinner jag inte fira Sanela,
Imorgon kommer jag klaga över veckan som kommer,
Imorgon hade jag velat sova bort,
..Imorgon blir en lång dag.
Sen en tid tillbaka har jag funderat över allt. Men vad finns det egentligen att fundera över? Varför ska man fundera så mycket, när det bästa sättet kanske är att ta allt som det kommer? Ja, valen jag gjort det senaste året har varit många, och vronga (jag är typ bäst i hela världen på att rimma).
Ibland tänker jag: " Jag kanske har högst 100 år att leva, borde man inte göra något kul under de åren då? Istället för att plugga bort 25% av sitt liv?" Och när jag tänker så får jag genast lust att ringa in och sjukanmäla mig för resten av livet, och bara ta första bästa tåg härifrån. Bryta sig loss liksom. Men i verkligheten jag lever i finns inte det alternativet. Men jag vill verkligen bort härifrån. Gnosjö är inget liv, det är en cell. Ett gammalt äldreboende som luktar överkokt pasta med skinsås, det är Gnosjö.
Men vad vet jag egentligen? Jag är sjutton år och kan inte ens bestämma vilket pålägg jag ska ha på min smörgås. Kanske är det bara jag som inbillar mig? Jag kanske bara har tappat bort mig lite. Litat på fel personer, klagat över fel saker eller varit sjuk för sällan? Det finns många frågor jag önskar att någon kunde besvara.
Men vad händer när man står ensam kvar? När alla ens vänner flyttat och resten valt bort en. Vad i helvete gör man då? Kanske fortsätter man som vanligt men med lite färre nöjen på helgerna, eller reser bort, eller dränker sig i sitt arbete för att inte se vad man missar, och om inte annat; att man kanske trots allt inte tycker om sitt jobb så mycket utan mest..inte har något bättre för sig?
Att bli bortvald gång på gång sätter sina spår. Över allt faktiskt, i vad man presterar, i hur man mår och i vad man skapar. Att inte räcka till liksom. Även om man säkert skulle räcka till mer än vad man tror. Man tappar väl lite tron på männsklig sympati helt enkelt. Är vi verkligen så egoistiska som det påstås? Ja, jag börjar faktiskt tro det. Folk som inte vågar sätta sig emot, folk som pratar utan att fråga, och inte minst folk som väljer bort någon som funnits där hela livet. Det är förvånande hur långsinta och trångsinta vi är, och det är sådana människor som får mig att tappa suget, tappa lusten. Jag har faktiskt ingen lust att ens kolla min mobil, eller ens skriva det här. Men jag gör det ändå, för det här är verkligheten. Och i min verklighet serveras det överkokt pasta med skinksås med tristess till efterrätt.
Kommentarer
Trackback
