Valentines day.
Varför får alltid "feel-good" filmer oss att må allt annat än bra?
Jag har precis sett filmen Valentines day med två vänner. Och jag kan ju säga att vi nog var 10 gånger mer deprimerade efter filmen, än innan.
Det enda jag satt och tänkte på under hela filmen var: Varför är inte det där jag? Man inser precis vad det är man inte har. Och det gör det så sorgligt på något vis.
Mitt liv känns ganska tomt, men jag skulle inte säga meningslöst, jag är knappast sjävlmordsbenägen. Bara tomt. Ingenting tycks gå min väg, eller jo, en sak, men som plötsligt inte känns vara utav något större värde. Vad är d t som egentligen spelar någon roll? Är det fina betyg och en välstruken skjorta, eller fina vänner (som inte väljer bort en för att de är så jävla osäkra i sig själva, och tillslut inte har mer än pojkvännen kvar. Sorry, but that's the truth and you need to fase it) och ett förhållande kanske? Saker och ting vore ju helt klart enklare om man hade valt arbete före allt det där andra. För inte är det så att ett papper kan få oss att vilja flytta långt från platsen vi är och skaffa oss nya vänner och nya förhållanden till oss själva? Det skulle väl vara ett skillsmässopapper isf.
Och när det gäller just alla hjärtans dag, så är det ingen bra dag att prata med mig på. Kanske t.o.m. den sämsta. Jag hatar allt som har med den dagen att göra. Det känns så fjantigt. Jag menar, vem skulle köpa rosa små akryl-nallebjörnar som säger "I love you" när man trycker på dem i vanliga fall? Nej ingen, men på alla fucking hjärtans dag går det bra. Men innerst inne är jag väl bara bitter. För är det någon dag man känner sig ensammast i världen på så är det just den dagen. Fast det stämmer kanske bara om man är singel och ens bästa vän valt bort en i sista sekunden? Nej låt mig rätta mig själv: ens bästa FÖREDETTA vänner. Och kan man inte komma förbi faktumet att man suttit ensam på alla hjärtans dag genom hela sitt liv, ja då är alla kommande versioner utav dessa små rosa-fluffiga-jagälskardigmenbarajustidag- dagar dömda att misslyckas. Jag menar skjut mig.
Jaja, nu ska jag sluta tycka synd om mig själv och istället lägga mig och se på någon skräckis där de hugger ner varandra i småbitar och lägger i fina plastpåsar i frysen man kan ta upp varje påsk.
God(vem sa att den skulle bli god?)natt.
Jag har precis sett filmen Valentines day med två vänner. Och jag kan ju säga att vi nog var 10 gånger mer deprimerade efter filmen, än innan.
Det enda jag satt och tänkte på under hela filmen var: Varför är inte det där jag? Man inser precis vad det är man inte har. Och det gör det så sorgligt på något vis.
Mitt liv känns ganska tomt, men jag skulle inte säga meningslöst, jag är knappast sjävlmordsbenägen. Bara tomt. Ingenting tycks gå min väg, eller jo, en sak, men som plötsligt inte känns vara utav något större värde. Vad är d t som egentligen spelar någon roll? Är det fina betyg och en välstruken skjorta, eller fina vänner (som inte väljer bort en för att de är så jävla osäkra i sig själva, och tillslut inte har mer än pojkvännen kvar. Sorry, but that's the truth and you need to fase it) och ett förhållande kanske? Saker och ting vore ju helt klart enklare om man hade valt arbete före allt det där andra. För inte är det så att ett papper kan få oss att vilja flytta långt från platsen vi är och skaffa oss nya vänner och nya förhållanden till oss själva? Det skulle väl vara ett skillsmässopapper isf.
Och när det gäller just alla hjärtans dag, så är det ingen bra dag att prata med mig på. Kanske t.o.m. den sämsta. Jag hatar allt som har med den dagen att göra. Det känns så fjantigt. Jag menar, vem skulle köpa rosa små akryl-nallebjörnar som säger "I love you" när man trycker på dem i vanliga fall? Nej ingen, men på alla fucking hjärtans dag går det bra. Men innerst inne är jag väl bara bitter. För är det någon dag man känner sig ensammast i världen på så är det just den dagen. Fast det stämmer kanske bara om man är singel och ens bästa vän valt bort en i sista sekunden? Nej låt mig rätta mig själv: ens bästa FÖREDETTA vänner. Och kan man inte komma förbi faktumet att man suttit ensam på alla hjärtans dag genom hela sitt liv, ja då är alla kommande versioner utav dessa små rosa-fluffiga-jagälskardigmenbarajustidag- dagar dömda att misslyckas. Jag menar skjut mig.
Jaja, nu ska jag sluta tycka synd om mig själv och istället lägga mig och se på någon skräckis där de hugger ner varandra i småbitar och lägger i fina plastpåsar i frysen man kan ta upp varje påsk.
God(vem sa att den skulle bli god?)natt.
Kommentarer
Trackback
