anusbrothers

Varför blir vissa år så svåra att släppa? Vad är det vi är rädda för att man ska glömma? Vilka vi är?Jag skulle nog säga att vi är uppbyggda av alla minnen vi har. Det är vad vi  har gjort som gör oss till de vi är. Men det är det som komma skall som avgör hur vi mår och vilka vi är för stunden. Har jag t.ex. ett stort prov kommande så blir jag ett tjurigt, tröstätande finnigt monster, inget man vill se i dagsljus direkt. Och jag får lite svårt att se det roliga i tillvaron.

Och kanske är det en ärvd reflex att bara glömma allt det tråkiga i livet direkt när något nytt och spännande dyker upp. För tänk efter, hur många fredagskvällar kommer du ihåg som du suttit ensam hemma? Nej precis, det är de händelserika fredagskvällarna man minns. Då något förändrades eller allt vände.

Delar av oss lever nog på våra minnen. För minns man det fina som varit så inser man inte bara hur tråkigt man kanske har just nu, utan även att allt faktiskt blir bättre. I sinom tid.

Men något vi gärna glömmer är hur viktigt det är att skapa nya minnen. Och det bästa sättet att göra det på är att inte tänka efter, att inte sitta och skriva texter som den här. Gå ut, ta lite chanser, bränn lite broar. För om man gör det, då kommer man definitivt ha minnen sparade i bakfickan att en dag kunna berätta för sina barnbarn.

Men vet ni vad det konstiga är? Det enda slutsatsen jag kan dra för min egen del är att jag är trött på människor som konstant söker bekräftelse. Och jag frågar mig själv vad dessa personer är rädda för. Att glömma vilka de är?

Men detta kanske bara är något jag intalar mig, för att motivera mig själv till att leva för framtiden.