anusbrothers

Man kan aldrig leva på gamla meriter. Att stanna kvar i den där stunden av framgång man hade kan vara skadligt. Precis som med allt annat här i livet måste man glömma det som varit och ta sig vidare. Bli bättre, fatta bättre beslut och leva sundare. Inte bara kroppsligt, utan rent själsligt också.

För tänk om människor som Ingvar Kamprad hade levt på gamla meriter, ja då hade vi nog inte haft mer än ett ikea. Fast sedan finns det ju andra man kan tycka borde ha nöjt sig efter ett tag och levt med någon enstaka gärning. Jag tänker på människor som Hitler, Saddam Hussein och Mikael Persbrandt (av någon anledning?). Förr eller senare måste man sätta en gräns. Men jag antar att den där gränsen är väldigt hårfin ibland. Och vad som definerar en stark ledare kan både låta negativt och postitivt. Det gäller att balansera, som blandsaft ungefär. Det tragiska i det hela är väl att just blandsaft aldrig blir riktigt bra, man har alltid för mycket av något.

Men jag har ändå inga större planer på att starta en karriär som varken möbeldesigner eller nazist. Så tills vidare får jag hoppas på att jag inte fastnar i det förflutna utan lever vidare och motiveras av kommande meriter.