anusbrothers

Hej käre vän!

Nu sitter vi här igen. På min stuga i Ekhult. Det är den 26e Maj och Josse har precis fyllt 17. Grattis till henne. Fåglarna kvittrar och flyger in och ut ur fågelbona för att mata de hungriga små ungarna. Allt känns så avlägset här ute och man kan faktiskt tänka på något annat än skolan.

Du är kanske den ända vännen jag har som jag aldrig bråkat med, vilket glädjer mig. Jag hatar att bråka och är väl både feg och konflikträdd egentligen. Vi gick i samma klass från förskolan till 9an. Men det var nog i 7an vi började umgås. Vi var väl lite för olika innan det, men det är en annan historia. Så det har blivit många plågsamma år ihop med dig. Jag kommer aldrig glömma när vi vann alla priserna på Staffans lektioner, vilket teamwork säger jag bara! Vi har ju haft en hel del roliga stunder ihop om man säger så.

Grejen med dig Hanna är att jag verkligen har listat ut din framtid, jag vet precis hur den kommer se ut! Du kommer antagligen leva ett liv i Spanien med din pojkvän, Marcus. Ni kommer bo i ett fint typiskt spanskt men ändå nybyggt hus. Hanna, du jobbar som reseguide och är ofta hemifrån, vilket Marcus har svårt att leva med. Marcus däremot, han jobbar med sina händer, med något praktiskt. Han är även hemma mycket för ni har ju faktiskt två barn. Väldigt söta barn dessutom även om barn inte är mina favoritvarelser. Där lever ni lyckliga som ni alltid drömt om.

Nu ska jag ta dig fram till första gången jag hälsar på er.

En sen Augustikväll, sitter jag vid köksbordet och dricker te. Vilket jag egentligen inte borde, kan inte sova om jag dricker det försent. Jag känner mig allmänt less på allt och behöver en paus från det hektiska livet i Sverige. Jag behöver sol och värme tänker jag! Då slår det mig, Hanna! Henne ska jag hälsa på! Jag packar mina väskor och tar första bästa flyg ner till Spanien. Jag möts av en sensommarvärme som gör mig ivrig och förväntansfull. Jag känner att jag kan andas igen. När jag står och väntar på en taxi inser jag att det ända jag kan säga på spanska är potatis, hej och vilken snygg kjol du har. Och med det kommer jag nog inte speciellt långt. Men jag sätter mig i taxin och kan efter ca 2 minuter klämma fram ett;

-Ciao!

Taxichauffören stirrar konstigt på mig men jag kan aldrig riktigt förstå varför, tänker att det måste ha något med min ganska hastiga sminkning på flyget att göra, den blev väl inte helt perfekt. Jag börjar rota i min väska efter en spegel och då hittar jag min gamla Abba-cd. Jag ger glatt fram den till chauffören som tydligen heter Maria, vilket jag inte riktigt förstår, eftersom jag kan ana en skäggväxt. han sätter i cd:n och ”Waterloo” börjar spelas. Jag känner mig plötsligt enormt stolt över att vara svensk, jag menar det är ju ändå abba! Refrängen börjar spela och jag sjunger glatt med. Jag ser i backspegeln att även chauffören nynnar och jag tar ton.

-          Waterloo, I was defeted you won the war. Sjunger jag högt med en aning fel tonläge.

-          Waterloo, coming to love you another more. Fortsätter Chauffören, och jag kan inte låta bli att brista ut i skratt.

Alla kan abbas låtar även kvinnor med skäggväxt och ölmage. Men det är inte alltid alla kan dem rätt tänker jag för mig själv. Nu är vi framme efter många abba låtar, skratt och avfarter. Äntligen ska jag få se hur de har det tänker jag. I trädgården står det en stor studsmatta, vilket nästan gör mig gladare än något jag älskar ju trots allt studsmattor. När jag kommer innanför möts jag av en underbar doft. ”WTF, someone had made biskvier!” tänker jag.

Och ut ur köket stormar Marcus, med en plåt biskvier. Han ser precis ut som jag minns honom men med lite kortare hår. Jag ger honom en kram och vi sätter oss i soffan.

-          Hanna är och jobbar, hon kommer hem om en halvtimme ungefär. Förklarar Marcus.

-          Jaha, men inte visste jag att du kunde göra biskvier! Säger jag förvånat.

-          Nä, det är hanna som lärt mig, hon sa att det var det bästa du visste.

-          Damn right you are!

Vi fortsätter med att titta på något gammalt dubbat Scrubsavsnitt och jag har tur som kan alla replikerna.  Marcus berättar för mig att han inte heller lärt sig spanska ordentligt och då förstår jag vem kvinnan med kort kort kjol och spetslinne som suttit bakom oss hela tiden är. Hans tolk såklart! Och precis innan jag hinner säga ciao till henne så kliver Hanna in genom ytterdörren.

-          Hola Lina!

Vadå Hola tänker jag, jag kom ju nyss och du vill redan ha ut mig?

-          Det betyder Hej Lina på spanska säger Hanna som om hon redan listat ut att jag inte skulle förstå.

Och med ens inser jag varför Maria min kära taxichaufför som älskade abba lika mycket som jag, hade stirrat konstigt på mig. Jag blir lite generad men tänker att jag ska förklara mig med att: ”Jag sa bara hej då till min pappa i telefon”, nästa gång vi ses.

-Lina, Sluta dagdrömma!

Jag ser på Hanna att hon väntat ett tag efter respons och säger snabbt;

-          Canada är ett land!

Marcus tittar på mig som om jag vore från Mars men Hanna för bara samtalet vidare. Efter en stund får jag följa med dem i bilen för att åka och hämta deras barn, Hans och Greta. Fina namn tänker jag, så traditionsenliga! Hans ser ut som en liten version av Marcus fast med mörkare hår, och Greta är en söt liten flicka med röda flätor som hänger ner över ett dockliknande ansikte.

Jag föreslår att vi skulle kunna ta och åka och äta på någon exotisk spansk restaurang. Men när jag tittar upp inser jag nog att ingen riktigt håller med. Hanna gör sin vanliga ”ärduheltbortaihelaskallen-min” och Marcus sitter bara och skakar på huvudet. Greta föreslår sedan att vi ska äta pizza istället. Och jag tycker att det låter om ett utmärkt förslag.

På vägen dit passerar vi ett flertal stränder med barer smockfulla med människor, villiga att spendera halva sin förmögenhet på vätska. Idioti säger jag tyst för mig själv. Men ingen tycks märka något, kanske har de blivit allt för vana vid mitt beteende redan.

-          Nu är vi här, stans bästa pizza! Säger Marcus och lyser upp.

-          Så bra, säger jag och inser att jag faktiskt hunnit bli riktigt hungrig.

Efter besöket på pizzerian åker vi hem igen, mätta och belåtna. Och jag hinner knappt ta av mig skorna innan Marcus undrar om det kanske vore dags för lite kaffe och en biskvi. Mätt som jag är, säger min mage nej till det goda erbjudandet. Men huvudet säger något helt annat. Jag är en trogen biskviätare och skulle aldrig säga nej till något sådant.

Undertiden vi fikar gör vi planer för den kommande veckan ihop, vi ska besöka ett zoo (bra när det finns barn i gruppen så att man inte verkar helt desperat efter att komma dit). Det är bara att säga ”Nämen tänk på barnen, det vore ju så kul för dem att se lite riktiga djur, inte bara det där de visar på tv.” så går föräldrar med på vadsomhelst. Vilket även stämde i detta fall. Resten av veckan bestämmer vi oss för att ta det lugnt och sola på stranden.

Veckan går snabbt och jag står vid ytterdörren redo att säga hejdå till Hanna och hennes familj och redo för att återförenas med Maria och min Abba-skiva. Jag lämnar familjen med ett leende, upprymd över alla nya upplevelser, onödiga turistprylar och vänskapsband. Men även i hopp, eller ska jag säga vetskap om att återvända snarast. För det är trots allt ett underbart liv de lever nere i Spanien (och ja, jag vet vad huvudstaden heter Hanna).

Nu hoppas jag att du inser vilka visioner jag har för din framtid Hanna, du kommer lyckas, på alla fronter. Vi får bara hoppas att vår vänskap håller, men det ska den nog göra trots allt. Och glöm inte, du ska sitta på första raden på mitt bröllop (om jag inte hinner springa ut ur kyrkan för att jag inte är säker på min man dvs).

/Med vänlig hälsning Lina Mattsson

 

 

 

 

Från din käre vän!

/anusbrothers