Velig.
hej bloggen,
Varje del i mitt liv är det ett evigt velande om. Vilken färg ska min kofta vara, svart eller vit? Ska jag färga håret brunt eller blondt? Ska jag läsa engelska B eller svenska C eller båda? Ska jag ha håret uppsatt eller inte? Ska jag ha de stora obekväma men snygga örhängena eller ska jag köra på de vanliga, inte så snygga men bekväma? Ja listan är oändlig..
Det är så sjukt vad mycket val man ska göra hela tiden, ibland tänker jag på hur fjantigt hela livet är. Vi är här som längst 100 år ungefär, och under dessa hundra åren försöker man hela tiden förbättra allt. Tjäna mer pengar, skaffa en snyggare man, skaffa fler barn, få en snyggare figur, leva nyttigare..Ja även denna listan blir ungefär 10 gånger längre än kinesiska muren.
Frågan är vad vi egentligen vill uppnå? Någon slags lycka? En bättre tillvaro för oss själva eller kankse för hela männskligheten. Jag skulle vilja påstå att vi hela tiden försöker uppgradera oss. Det är som the sims ungefär, när alltid fungerar som det ska och man borde vara nöjd, då är livet för tråkigt för att leva och man köper ett nytt spel för att hitta någon mening med det hela igen. Vi strävar hela tiden mot något bättre, när vi egentligen bara kanske borde stanna upp och andas och verkligen se vad som spelar roll? Man kankse inte behöver få det där mvg:t på matteprovet? Du kanske mår bättre av att träffa en kompis, se en film och bara njuta av livet en stund. Men som livet ser ut för de flesta idag, även mig, så är detta en helt absurd tanke.
Jag är en utav många som lider utav prestationsångest, jag kan inte nöja mig med att inte klara allt. Jag lever i någotslags ständigt overload där en okej prestation inte belönas. Det spelar ingen roll hur man kämpar, det kommer aldrig vara tillräckligt. Nu pratar jag inte bara om vad andra tycker, utan vad jag själv tycker. Att vara självkritisk kan vara bra, men att försöka hinna göra allt för alla och sig själv är ett evighetsprojekt. Att försöka vara någonslags wonderwoman dag ut och dag in. Det är ingen fungerande framtid som samhället ser ut idag. Att bli utbränd innan man hunnit fylla 20 är ingen slump, det finns faktorer. Tro mig.
När jag var yngre var jag ständigt rastlös, hade jag en minut över till att göra ingenting, ja då klättrade jag nästan på väggarna. Jag hade så underbart med tid att spendera på ingenting, att jag önskar att jag vore 5 år igen. Vilket bekymmerslöst, fulländat liv man levde. Det räckte med en liten plastspade och dagen var räddad. Det ända man behövde oroa sig för var hurvida maten i skolan skulle smaka och hur tidigt man var tvungen att lägga sig. Det var tider det.
Om jag hade fått en önskan i livet, då hade det nog varit att verkligen vara säker på min sak. Att veta vad jag vill, verkligen känna vart jag är påväg. Fast å andra sidan så struntar livet i planer och det om något gör mig ännu mer osäker och velig. Så frågan är ju..svart eller vit kofta?
I can't do this all on my own, believe it or not..haha
/anusbrothers
Varje del i mitt liv är det ett evigt velande om. Vilken färg ska min kofta vara, svart eller vit? Ska jag färga håret brunt eller blondt? Ska jag läsa engelska B eller svenska C eller båda? Ska jag ha håret uppsatt eller inte? Ska jag ha de stora obekväma men snygga örhängena eller ska jag köra på de vanliga, inte så snygga men bekväma? Ja listan är oändlig..
Det är så sjukt vad mycket val man ska göra hela tiden, ibland tänker jag på hur fjantigt hela livet är. Vi är här som längst 100 år ungefär, och under dessa hundra åren försöker man hela tiden förbättra allt. Tjäna mer pengar, skaffa en snyggare man, skaffa fler barn, få en snyggare figur, leva nyttigare..Ja även denna listan blir ungefär 10 gånger längre än kinesiska muren.
Frågan är vad vi egentligen vill uppnå? Någon slags lycka? En bättre tillvaro för oss själva eller kankse för hela männskligheten. Jag skulle vilja påstå att vi hela tiden försöker uppgradera oss. Det är som the sims ungefär, när alltid fungerar som det ska och man borde vara nöjd, då är livet för tråkigt för att leva och man köper ett nytt spel för att hitta någon mening med det hela igen. Vi strävar hela tiden mot något bättre, när vi egentligen bara kanske borde stanna upp och andas och verkligen se vad som spelar roll? Man kankse inte behöver få det där mvg:t på matteprovet? Du kanske mår bättre av att träffa en kompis, se en film och bara njuta av livet en stund. Men som livet ser ut för de flesta idag, även mig, så är detta en helt absurd tanke.
Jag är en utav många som lider utav prestationsångest, jag kan inte nöja mig med att inte klara allt. Jag lever i någotslags ständigt overload där en okej prestation inte belönas. Det spelar ingen roll hur man kämpar, det kommer aldrig vara tillräckligt. Nu pratar jag inte bara om vad andra tycker, utan vad jag själv tycker. Att vara självkritisk kan vara bra, men att försöka hinna göra allt för alla och sig själv är ett evighetsprojekt. Att försöka vara någonslags wonderwoman dag ut och dag in. Det är ingen fungerande framtid som samhället ser ut idag. Att bli utbränd innan man hunnit fylla 20 är ingen slump, det finns faktorer. Tro mig.
När jag var yngre var jag ständigt rastlös, hade jag en minut över till att göra ingenting, ja då klättrade jag nästan på väggarna. Jag hade så underbart med tid att spendera på ingenting, att jag önskar att jag vore 5 år igen. Vilket bekymmerslöst, fulländat liv man levde. Det räckte med en liten plastspade och dagen var räddad. Det ända man behövde oroa sig för var hurvida maten i skolan skulle smaka och hur tidigt man var tvungen att lägga sig. Det var tider det.
Om jag hade fått en önskan i livet, då hade det nog varit att verkligen vara säker på min sak. Att veta vad jag vill, verkligen känna vart jag är påväg. Fast å andra sidan så struntar livet i planer och det om något gör mig ännu mer osäker och velig. Så frågan är ju..svart eller vit kofta?
I can't do this all on my own, believe it or not..haha
/anusbrothers
Kommentarer
Trackback
