Dec. 29, 2009
Jag har alltid varit mörkrädd. I sjutton år har jag undvikit totalt mörker. Men när jag var liten förnekade jag det. Mörkrädd?
-Nej skulle inte tro det va.
Även om det inte var lika övertygande när jag sprang upp till mamma och pappa mitt i natten vettskrämd var och varannan natt. De visste, jag också, men jag försökte väl övertyga migsjälv kanske?
Jag upplever världen som en helt annan plats i mörker. Allt tar annan form, det är tyst, mystiskt och allt annat än trevligt. Men egentligen är ju världen inte så annorlunda i mörker, men om du frågar mig; ganska så rejält mycket mer skrämmande.
Jag kan börja inbilla mig att det står någon bakom mig, och blir genast tvungen att titta efter. Men det finns bara mörker där. Jag undrar vad det egentligen är som skrämmer oss så med mörkret? Ska man inte ens kunna gå till toaletten efter 11 utan att bli livrädd? Är det männskligt? Vi människor sägs ju vara högst up i näringskedjan, så vad är det då vi är rädda för? Kanske är det rädslan över att inte veta? Kanske är det våra gener, vi ska ju sova under de mörka timmarna.
Det konstiga är att rädslan för mörkret varken försvinner eller minskas genom att utsätta sig för den. Det blir bara värre. Den försvinner heller inte helt med åldern. Min pappa är fortfarande mörkrädd ibland, och jag anklagar honom inte, men kanske är det från honom jag fått det?
Sanningen är den att det egentligen inte spelar någon roll vad det är som skrämmer oss. För jag är lika rädd varje gång jag tänker på det. Och ändå finns det en slags kittlande känsla i att sätta sig själv i fara, eller ja, den inbillande faran såvitt jag vet, och hoppas.
Jag drömmer sällan mardrömmar, men dagdrömmer en hel del. Jag har även en ganska livlig fantasi. Så kanske är det min förmåga att skapa och drömma som gör mig så rädd? Tar fantasierna över mitt huvud efter 10? Eller har jag anledning att vara rädd? Jag vet inte, och jag hatar att inte veta. Jag gillar att ha kontroll över situationen, och ja, kanske är det även det som triggat fram rädslan.
Men jag har lärt mig att man inte ska förneka sina rädslor, som jag gjorde när jag var liten. Och jag springer inte längre upp till mina föräldrar mitt i natten. Men en sak är säker, det är väldigt lockande vissa nätter. Igår var en sådan natt.
-Nej skulle inte tro det va.
Även om det inte var lika övertygande när jag sprang upp till mamma och pappa mitt i natten vettskrämd var och varannan natt. De visste, jag också, men jag försökte väl övertyga migsjälv kanske?
Jag upplever världen som en helt annan plats i mörker. Allt tar annan form, det är tyst, mystiskt och allt annat än trevligt. Men egentligen är ju världen inte så annorlunda i mörker, men om du frågar mig; ganska så rejält mycket mer skrämmande.
Jag kan börja inbilla mig att det står någon bakom mig, och blir genast tvungen att titta efter. Men det finns bara mörker där. Jag undrar vad det egentligen är som skrämmer oss så med mörkret? Ska man inte ens kunna gå till toaletten efter 11 utan att bli livrädd? Är det männskligt? Vi människor sägs ju vara högst up i näringskedjan, så vad är det då vi är rädda för? Kanske är det rädslan över att inte veta? Kanske är det våra gener, vi ska ju sova under de mörka timmarna.
Det konstiga är att rädslan för mörkret varken försvinner eller minskas genom att utsätta sig för den. Det blir bara värre. Den försvinner heller inte helt med åldern. Min pappa är fortfarande mörkrädd ibland, och jag anklagar honom inte, men kanske är det från honom jag fått det?
Sanningen är den att det egentligen inte spelar någon roll vad det är som skrämmer oss. För jag är lika rädd varje gång jag tänker på det. Och ändå finns det en slags kittlande känsla i att sätta sig själv i fara, eller ja, den inbillande faran såvitt jag vet, och hoppas.
Jag drömmer sällan mardrömmar, men dagdrömmer en hel del. Jag har även en ganska livlig fantasi. Så kanske är det min förmåga att skapa och drömma som gör mig så rädd? Tar fantasierna över mitt huvud efter 10? Eller har jag anledning att vara rädd? Jag vet inte, och jag hatar att inte veta. Jag gillar att ha kontroll över situationen, och ja, kanske är det även det som triggat fram rädslan.
Men jag har lärt mig att man inte ska förneka sina rädslor, som jag gjorde när jag var liten. Och jag springer inte längre upp till mina föräldrar mitt i natten. Men en sak är säker, det är väldigt lockande vissa nätter. Igår var en sådan natt.
Kommentarer
Trackback
