Onsdag 19:35
Jag har många gånger äcklats av frasen "det var ödet som förde oss samman". Det må vara för att människor som inte ser någon form utav realism i saker och ting inte har något att hämta hos mig, eller för att jag helt enkelt hamnat i något slags förbittrat förstadium till detvarbättreförr-tant.
Mitt i allt detta tror jag att universum såg sin chans att motbevisa mig. Jag hade för länge sedan drunknat i mellanmjölk. Saker och ting var på sin plats-ordning och reda pengar på fredag, men inte mycket mer än så. I bekvämlighetens trygga famn befann jag mig under en lång period och trodde att detta var vad livet hade att erbjuda en lätt missförstådd biologistudent. Detta skulle plötsligt komma att förändras. Någon skakade om den vakumförpackning jag isolerat mig i och släppte in vad jag alltid hoppats skulle vara livet. Denna någon sträckte ut handen, visade mig att kärlek är allt annat än bekvämt och lyssnade på vad jag hade att säga. Han förstod mig.
Jag antar att det är detta som fått mig att inte döma människor som tror på ödet med samma gamla oförstående inställning och istället hoppas på att det kan få vara ödet som styr ibland. Det vore väl inte allt för hemskt att ha hittat någon att älska tack vare en söndrig mjukglassmaskin på Burger King en fredagskväll?
Onsdag 19:22
Det är avskyvärt. Fruktansvärt okreativt, och rent utav avskyvärt. Det är människans (eller ska jag säga samhällets? Nej det låter så förutsägbart) ordning och reda-behov jag syftar på. Har livet helt plötsligt blivit ekvivalent med organisation, uppradning, färgsortering och en strikt alfabetisk ordning? En fråga som står mig upp i halsen. På varje liten del av våra liv ska det numera finnas en lapp. En lapp som talar om när, var och hur man ska leva. När man tänker på det så är våra liv faktiskt mycket uppbyggda på just det-organisering och regler. Vi går i skola och lär oss redan där att det finns ett visst sätt att göra allt på. Ordning och reda, pengar på fredag. Ibland hatar jag Alfons Åbergs pappa. Detta följs sedan upp utav de val vi gör inför våra så kallade vuxna och "lyckade" liv(läs med viss försiktighet), eller rättare sagt tvingas till. Jag pratar om att skaffa sig en utbildning, hitta en anständig man som kan diska (så att det blir rent, på riktigt) och sedan avla fram små söta ungar som ritar på ens dyra möbler till förbannelse. Ja, allt det där vill vi ju ha, för annars är man ju inte framgångsrik-eller?
Frågan är ju då om alla system som satts upp för att hålla alla delar av samhället i kontroll verkligen fyller en funktion eller om vi bara leker med våra sinnen, och det vi tror att vi byggt upp, med allt vad EU och statsministrar innebär, egentligen är ett luftslott? Jag tror aldrig att jag kommer få veta. Men det slår mig varje dag när jag möts utav något jobbigt hur det på något outgrundligt sätt finns en lösning till alla våra problem, en slags evig handbok. "Jag har så ont i magen..ta en ipren!" och "Mitt liv är så trist...sök ett jobb!" Hur kommer det sig då att man aldrig lyckas lösa dessa problem? Inte har då ikeas välplanerade garderober lösningen i alla fall.
Fredag 11:59
Nu är jag medlem i sekten. Friskis och svettis sekten that is.
/L. Mattsson
Fredag 10:42
Dagar som denna. Dagar när man tvivlar på sig själv. När man tvivlar på om man verkligen vet. Vet vad man vill göra resten av livet. Resten av livet är en lång tid. En tid som förhoppningsvis kommer att fyllas med lycka och framgång. Den framgången man sliter så hårt för nu, men som känns avlägsen en fredag klockan 10:42.
/L.Mattsson
15:39
Vårjackan, halsduken, mössan. Snön. Två människor i en kropp. Värmen i kylan, motvinden som skapat medvind inom oss, de blöta blickarna i ovädret, nervositeten, önskan, skratten, tvekan.
Beslutsamheten.
/L.Mattsson
Lördag 15:19
Solen har gått i ide för länge sedan, snön som motsträvigt ger vika för regnet som putsar bort det sista av vintern. "vad ska man göra ända fram till maj?" Kanske gräva ned sig i allt som varit och tänka på det som kunde blivit, eller dra längs gatorna och se hur människor tappat både ork och lust till allt denna karga årstid? Jag väljer nog att leva. Vintern och hösten är förlåtande årstider. Det finns inga satta normer om hur man ska utnyttja sin tid, och den tiden varar ju inte heller för evigt. Att sitta inne och sörpla thé en lördag är inget konstigt, och skyldigheten att lämna värmen inomhus är som bortblåst när klockan slagit oktober.
Dessutom så har vi ju just nu förmånen att kunna se framåt, mot ljusare tider, tider av kittlande pollen-vindar, videkissar och gröna små knoppar. Knoppar som vi lär oss att älska på nytt, år efter år. Våren är förhoppningarnas årstid, man ser fram emot sommarens alla härligheter med en tung vinter i ryggsäcken. Sedan tror jag att sommaren aldrig riktigt blir så bra som man tänkt sig, och därför älskar jag våren, som den pessimist jag är. Och pessimisten i mig säger även att man aldrig ska hoppas på för mycket, inte ens på att snön ska smälta bort i mars. Därför hade jag tänkt att nu dra på mig stövlarna, gå ut en runda, kasta någon snöboll och otåligt vänta på våren med viss tveksamhet över dess uppenbarelse.
/L.Mattsson
Hatiska vinterlandskap.
Tystnaden var allt annat än välkomnande. Närmast fientlig och fylld med olust. Ingenting skulle någonsin kunna laga de sår som rivits upp, tänkte hon. Nu var alla utvägar blockerade eller fastfrusna i snön som trampats ned under deras fötter.
Det var en fridfull plats, tallar och granar som brett ut sina grenar likt paraplyn över deras huvuden, en och annan enbuske, och såklart mängder med snö som lyckats täcka de allra kortaste med sin gnistrande skönhet. En utav hennes absoluta favoritplatser utan att överdriva det minsta. Hit hade hon kommit i ur och skur, i motgång och medgång, i lycka och sorg. Och att döma av det underbara vinterlandskapet så var allt perfekt, förutom en liten detalj.
Skogen hade förvandlats till en känslokall plats, där bara det perfekta var gott nog. Luften nöp henne i kinderna, som om den försökte straffa henne, och hon kände hur vinden slet i hennes kropp - hungrig av förlust och oro.
De gick på led, alla tre, själv gick hon sist. Hon höll sig på avstånd från de andra två, för just idag tvivlade hon på mänskligheten, hon frågade sig själv om det någonsin existerat någon medmänsklighet och sympati. Idag var svaret nej. All ondska som under årtionden byggts upp i kropparna framför henne hade släppts ut på henne, och det var just den ondskan som gjort hela hennes världsbild dimmig och svårtydlig.
Byxorna gned sig mot hennes lår i en hetsig takt, och väste gång på gång "idiot" "idiot".."idiot!". Och om hon försökte öka takten, för att undvika att höra väsandet så stärktes det bara, och orden rabblades upp med en hejdundrande fart. Hon var fast. Förevigt.
/L.Mattsson
Tisdag 11:35
Just don't fall
recklessly, headlessly in love with me
Cause its gonna be
All heartbreak
blissfully painful and insanity
if we agree
L. Mattsson
Minusgrader.
Hennes ögonfransar hade pyntats av små iskristaller, var och en av dem i olika vackra små figurer. Hon mötte kylan i en röd kappa och ett par stickade ullvantar som hennes mormor stickat till henne. Minusgraderna satte sig som hårt spända band runt hennes lår. Det var vinter. Och aldrig hade den varit vackrare än såhär.
Hon mindes vintrarna för länge sedan, som barn, och hur hon i timtal lekt i snön helt ostört. Hon hade inte haft en tanke på något annat, hennes sinne fylldes av det vita guldets magi och skapade en fantasi långt bortom denna världens tid och rum. Det fanns inte plats för något annat. Hon insåg nu att det var ett friare liv hon levt då, en friare tid i hennes liv, som nu var över. Men hon gladdes åt sina minnen, eftersom de på många sätt nu var en del av henne och hennes liv idag.
Bron bortanför torget knarrade när hon försiktigt steg på den, hon började känna hur näsan ändrade färg och kisade för ett ögonblick när solen börjat lysa allt för starkt. Hon kände sig modig, vuxen. Detta var en roll hon aldrig sett sig själv anta förut. Hon hade ett ansvar för sig själv, och för vad som snart kanske skulle kunna hända. Lite snö föll ned från en trädgren som suckade av lättnad. Och likaså gjorde hon. Människorna som hon mötte på vägen hälsade, andra inte. Men det spelade inte någon större roll, för hon förde en mycket viktigare konversation med sig själv i tystnad. "Det här kan bli det största äventyret i mitt liv".
Tystnaden i skogen hjälpte henne att lugna nerverna, och även kylan tycktes ha en bedövande effekt. Hon såg hur en domherre satt och putsade sitt stoppljusröda bröst varsamt och nöjt. Tanken slog henne: om några månader skulle det sitta en liten jämte, en liten, stoppljusröd, vilsen kopia av sin far, ivrig att lära sig vad som helst han hade att erbjuda. Hon kunde heller inte hjälpa att se vissa likheter med sig själv i domherren: Ovetandes, lycklig och i symbios med vinterlandskapet som svept över landet som ett kallt överdrag i vit choklad.
Hon började närma sig, hjärtat slog, sekundvisaren på klockan tycktes gå lika fort som bilarna framför henne. Nu var det bara en fråga om grönt ljus. Det röda ljuset verkade motverka klockan. Hon hade nog aldrig känt att en färg varit så påtagligt stark förut. Och så tänkte hon på den feta, välputsade domherren igen. Dörren var på andra sidan, på samma sida som domherren för evigt verkade ha fastnat i trafikljuset. Människor passerade in och ut, som från vilken byggnad som helst, bekymmerslöst. Hennes bekymmer och ovisshet var däremot än mer distinkt nu. Gröna påsar med den vita loggan på passerade runt omkring henne. Hon visste mycket väl vad som stå på påsarna, men undvek att smaka på ordet för att inte gripas av plötslig panik.
Bilarna stannade. Paniken var ett faktum. Om hon vände nu så skulle hon tvinga beblanda sig med en enda stor oberäknelig sörja. Nu gick tiden fort. Förarna i bilarna tittade frågande på hennes antagligen nollställda, isande vettskrämda min. Hon tänkte på sin barndom igen. Hon tänkte på julen och Arne Weise. Hon tänkte på gången när hon ätit upp all pepparkaksdeg, och på hur hennes mamma hade skrattat högt när hon kommit hem med köpta pepparkakor för att kompensera för degen. Sedan flöt hennes tankar ut i ett eko av det senaste året. Hon tänkte på Erik, han var anledningen till att hon stod här: livrädd att gå över övergångsstället hon passerat så många gånger utan att ens se efter om det kom bilar. Hon tänkte på Eriks kastanjebruna hår, som lockade sig över hans små, symetriska öron, på hur de bråkat om räkningar, men sedan även på hur de lyckats hålla ihop. Trots hennes hemska morgonhumör, och hans brända ägg..hur man nu kunde bränna ägg? Hon gick över. Byggnaden blev allt tydligare, likaså de stora vita bokstäverna ovanför entrén, och hon kunde inte längre undvika ordet. Det smakade konstigt, bittert, men med en eftersmak av persika, sött.
Det hela tog tio minuter. Tio minuter i en obekväm stol. Sedan var det över. Hon gick ut ur entrén, där hon nästan svimmat tidigare, stannade när hon kände snön under sina skor, såg sig runt omkring och log. Hon gick över övergångsstället, nu självsäkrare än någonsin. Vände sig om lite fort, och kände ingen rädsla att uttala de stora vita bokstäverna på byggnaden längre. "Mödravårdscentralen" sa hon tyst för sig själv och tänkte: Jag ska bli mamma.
/L. Mattsson
Måndag 14:54
Mitt liv är mitt eget, min kropp tillhör mig och det är jag som ska leva med mitt samvete. Detta är för mig tre mycket välkända sanningar, men de är inte helt enkla att leva upp till.
Är det inte så att man ska acceptera andra människor för deras ideal och livsuppfattningar, eller är det jag som fått det om bakfoten? Eller känner man att det är okej att inkräkta på någons integritet så länge det inte skadar en själv? Helt ärligt så känns det som att vi människor ibland knappt borde lyckas ta oss igenom dagen med den dåliga karman som alla dessa tankar och gärningar sänder ut. Att leva i balans med sitt eget sinne tycks vara lika omöjligt som att stoppa kärnkraftverken.
Alla har vi drömmar och erfarenheter att leva upp till, men betyder det att man måste trampa ner någon så hårt i asfalten för att själv lyckas? Jag vet inte, kanske är det så, kanske är det omöjligt att nå sådana mål utan att jämföra sig själv med en svagare part, eller i vissa fall försvaga parten.
Just idag är jag den försvagade parten, några vet varför andra inte. Men samtidigt så är jag stolt, och även om stoltheten i många sammanhang hindrat mig så har den tagit mig ett steg längre nu. För vid slutet av vägen, tiden, så är jag den enda som måste stå till svars för mitt eget samvete. Och det samvetet tänker jag inte låta dig förstöra.
/ L. Mattsson
Fredag 16:57
Beslut som fattas in i sista sekunden, ogjorda uppgifter och dålig disciplin är inte något som definierar mig, inte ens beskriver faktiskt. Jag är både glömsk och även ganska rörig inombords, vilket leder till att jag faktiskt måste planera saker och ting. Ibland in i minsta detalj, för att kunna se helheten.
Men kaoset som ofta uppstår när jag utsätts för situationer jag inte känner mig bekväm i har blivit påtagligare på senaste tid. Något jag faktiskt kommit undan med ganska så lindrigt förut. När man sysselsätter sig med att leka med människors känslor, trots att det inte alltid är medvetet, så gräver man på ett sätt sin egen grav. Man skapar någon slags illusion av det perfekta förhållandet och mallar varje människa med en kakform därefter. Problemet är väl att kakan sedan inte riktigt får samma form. Det leder till besvikelse, destruktivitet och ett nästan tvångsmässigt beteende. Man låser in sig i sig själv, för att helt enkelt undvika upprepningen utav den oregelbundna kakan. Men när någon man faktiskt bryr sig om och vill ha i sin närhet sedan slutar höra av sig, så är det inte så kul längre. Men det betyder tyvärr inte att beteendet kommer ändras. Onda cirklar går inte att rubba med vilket medel som helst.
Det bästa medlet är att börja sätta gränser. Gränserna blir en sorts mall att följa, men fungerar även för att reaktionshastigheten ska öka. Och det gör den. Man får bråttom, känner att det är nu eller aldrig, och kanske t.o.m. är villig att tänja på lite gränser. Men sånt händer bara om man verkligen bryr sig. Det hoppas jag att jag gör nu. Jag har i alla fall lärt mig att kakformarna bara är till för pepparkakor, och att det faktiskt inte gör något om de inte ser ut som tomtegubbar allihop.
Onsdag 17:14
Hur ofta hör man inte människor säga "åh, jag älskar att lyssna på när du pratar, berätta lite mer om dig själv"? Väldigt ofta, om man ser på kategorier som filmer och böcker. Ett blivande par som sitter på sin första dejt, båda nervösa och hoppfulla. Och visst, då kan man väl dra till med att det är så skönt att lyssna på den andra, för det kan det ju vara ibland. Men helt ärligt så tror jag nog att de flesta helst utav allt skulle prata om sig själva. Om vilka jobb man sökt, hur gulligt ens brosbarn är och framförallt skryta om sig själv lite diskret. Vi älskar att prata om oss själva, i tid och otid.
Egentligen vet jag faktiskt inte ens om vi drar den där lögnen i verkligheten. Gör vi det? På något sätt så vill jag tro att vi växt ifrån det, förstått att vi alla är egoistiska och mest bara lyssnar (men då inte motiverar något vidare snack om ointressanta släktingar eller sjukdomar under lågstadiet). Fast det kanske bara är vad jag hoppas. Jag hoppas på det för att jag själv har svårt att lyssna ibland.
Det är faktiskt inte så hemskt konstigt jag tröttnar ibland, för jag har mina anledningar. När man t.ex. frågar någon något eller kanske bara säger något kort, ja då är det meningen att man ska få ett svar som passar frågan eller påståendet. Jag vill inte ha responsen vissa människor har för vana att ge mig. Less is more, i detta fallet. Om jag frågar dig varför din klocka går fel, så vill jag inte höra hela historien om hur du försökt laga den själv, och sedan inte kunnat byta den i affären du köpt den i, och minst utav allt så vill jag verkligen inte se kvitto på det hela som någon slags bevis på att du faktiskt talar sanning. Nej, kloka, korta svar är något jag värderar högt i många sammanhang.
Men vi har ju för vana att alltid satsa på stort och pampigt, istället för lagom är bäst. Och då kan man väl inte förvänta sig annat än dessa bieffekter. Bieffekter som "kan du komma till saken?" efter ett ändlöst försök i att förklara minsta lilla detalj. Detaljer är överskattade när det gäller sådant här. Jag vill aldrig mer behöva säga "kan du komma till saken?", lyssna på någon lång utläggning som inte hör till ämnet, och om någon nu av ren händelse råkar lägga fram orden "jag älskar att lyssna på dig när du pratar" framför mig så lär jag nog skratta den rakt upp i ansiktet och fråga mig själv om det finns något hopp för en ärlig värld med ärliga människor.
Egentligen vet jag faktiskt inte ens om vi drar den där lögnen i verkligheten. Gör vi det? På något sätt så vill jag tro att vi växt ifrån det, förstått att vi alla är egoistiska och mest bara lyssnar (men då inte motiverar något vidare snack om ointressanta släktingar eller sjukdomar under lågstadiet). Fast det kanske bara är vad jag hoppas. Jag hoppas på det för att jag själv har svårt att lyssna ibland.
Det är faktiskt inte så hemskt konstigt jag tröttnar ibland, för jag har mina anledningar. När man t.ex. frågar någon något eller kanske bara säger något kort, ja då är det meningen att man ska få ett svar som passar frågan eller påståendet. Jag vill inte ha responsen vissa människor har för vana att ge mig. Less is more, i detta fallet. Om jag frågar dig varför din klocka går fel, så vill jag inte höra hela historien om hur du försökt laga den själv, och sedan inte kunnat byta den i affären du köpt den i, och minst utav allt så vill jag verkligen inte se kvitto på det hela som någon slags bevis på att du faktiskt talar sanning. Nej, kloka, korta svar är något jag värderar högt i många sammanhang.
Men vi har ju för vana att alltid satsa på stort och pampigt, istället för lagom är bäst. Och då kan man väl inte förvänta sig annat än dessa bieffekter. Bieffekter som "kan du komma till saken?" efter ett ändlöst försök i att förklara minsta lilla detalj. Detaljer är överskattade när det gäller sådant här. Jag vill aldrig mer behöva säga "kan du komma till saken?", lyssna på någon lång utläggning som inte hör till ämnet, och om någon nu av ren händelse råkar lägga fram orden "jag älskar att lyssna på dig när du pratar" framför mig så lär jag nog skratta den rakt upp i ansiktet och fråga mig själv om det finns något hopp för en ärlig värld med ärliga människor.
Tisdag 13:26
Några veckor i skolan utan att egentligen behöva göra något. Det är sånt man är van vid, något man tar för givet. Men i år är det annorlunda. Praktikplats ska ordnas, projektarbetet ska fixas, körlektioner ska bokas, och teorin ska dessutom pluggas in till den milda grad att man ser trafikskyltar framför sig när man släcker lampan om kvällarna. Att få saker gjorda är inte alltid så lätt. Och ännu värre är det när man mer än något annat vill beta av allt som ligger och släpar, men inte vet vad och hur man ska börja.
Fast sen har vi ju faktumet att det är ganska lätt att sätta hinder för sig själv. Ibland är man sin egna värsta fiende, en gammal klyscha som nog satt sina spår både här och där. Jag menar, egentligen så är det ju bara våra egna hjärnor som sätter hinder för allt vi vill ådstadkomma. Allt är väl inte möjligt nej, men det går knappast att se fler möjligheter genom att sätta fälleben för sig själv. Det är en sak som är säker.
Men om man inte vet vad man vill då? Det är ju det jobbigaste av allt. Alla möjligheter kan faktiskt arbeta emot en ibland. Har man för många valmöjligheter så vet man till slut varken ut eller in. Jag vet att det mesta löser sig, så jag gör ett försök. Man kan väl inte göra annat än börja i en ände och jobba sig fram?
Fast sen har vi ju faktumet att det är ganska lätt att sätta hinder för sig själv. Ibland är man sin egna värsta fiende, en gammal klyscha som nog satt sina spår både här och där. Jag menar, egentligen så är det ju bara våra egna hjärnor som sätter hinder för allt vi vill ådstadkomma. Allt är väl inte möjligt nej, men det går knappast att se fler möjligheter genom att sätta fälleben för sig själv. Det är en sak som är säker.
Men om man inte vet vad man vill då? Det är ju det jobbigaste av allt. Alla möjligheter kan faktiskt arbeta emot en ibland. Har man för många valmöjligheter så vet man till slut varken ut eller in. Jag vet att det mesta löser sig, så jag gör ett försök. Man kan väl inte göra annat än börja i en ände och jobba sig fram?
Måndag 22:00
Förhoppningar, sena kvällar, nervösa blickar, rädslan över ett snedsteg, de väl utvalda orden, den outhärdligt underbara bekräftelsen, nätterna, dagarna, tvåsamheten, de solbrända kropparna i nytvättade lakan, mättnaden, livslusten, oron, ilskan, återfunna känslor, korten, alla bortglömda bekymmer, solnedgången framför en bänk, omfamningarna i regnet, de spillda tårarna, de retsamma skratten, sanden som borstas bort från ryggen, den inre monologen som säger mer än samtalet, de säkra blickarna, osäkerheten, ovissheten, självsäkerheten, frågorna, den oövertygande bekräftelsen, sprickan i fasaden, sprickan i grunden, tårarna på natten, orden som bara kom, ilskan över ovissheten, ilskan över den felaktiga tolkningen, en hel roman av ord som bara kom, augustis obarmhärtiga värme, övertygelsen, slutet, kärleken som blandades ut med ilska.
Jag saknar allt det där. Ibland.
Jag saknar allt det där. Ibland.
Söndag 17:34
Ska man våga satsa på en dröm, där man inte vet slutdestinationen? Eller ska man nöja sig med en dröm där man har en säker plats? Vågar man ta risken att bli olycklig framför risken att bli utan jobb? Jag undrar det alltså.
Alla tvingas vi ju att fatta beslut, ja varje dag fattar vi beslut som förändrar både det ena och det andra. Och alla dessa beslut vi fattar går ju knappast att räkna på en hand, så varför är det då så svårt att komma fram till den rätta lösningen? Brukar man inte bli bättre på sånt man gjort en hel del, eller kanske till och med präglas efter? Jo precis. Men svårighetsgraden är ju såklart inte något kollektivt, utan föränderligt mellan olika individer. Impulsiva människor kan göra mig gröna med avund ibland. Vore det inte skönt att inte behöva någon som tänker igenom sina beslut? Okej jo, visst lär det bli några snedsteg, men vad gör väl det? Det är ju impulsiva människor som lär sig hantera dem också.
Så kan det vara så att de som lever med tanken "det löser sig" i huvudet snarare än "nja, är det värt riskerna?", som vågar satsa på det s.k. ouppnåeliga målet och därmed även nå det? Jag menar människor som musiker, tv-profiler och författare, hur vågade ni? Vad var det som fick er att våga satsa på en karriär där "nej" nästan blivit till någon slags slogan? Var det passionen för det ni gillar allra bäst? Eller viljan att inte bli en utav dem, de som sökte ett jobb för att det bara var där det fanns en plats?
Jag hoppas innerligt att jag kommer våga ta det där steget i framtiden. Det där steget som krävs för att göra någon skillnad, för att kunna lägga sig på kvällen coh känna att man är nöjd med vad man gjort, och stolt kunna berätta för sina barnbarn hur det var på den gamla goda tiden. Kanske skulle man bara strunta i slutdestinationen och falla fritt? För trots allt så slutar vi på samma sätt, varenda eviga kotte.
Alla tvingas vi ju att fatta beslut, ja varje dag fattar vi beslut som förändrar både det ena och det andra. Och alla dessa beslut vi fattar går ju knappast att räkna på en hand, så varför är det då så svårt att komma fram till den rätta lösningen? Brukar man inte bli bättre på sånt man gjort en hel del, eller kanske till och med präglas efter? Jo precis. Men svårighetsgraden är ju såklart inte något kollektivt, utan föränderligt mellan olika individer. Impulsiva människor kan göra mig gröna med avund ibland. Vore det inte skönt att inte behöva någon som tänker igenom sina beslut? Okej jo, visst lär det bli några snedsteg, men vad gör väl det? Det är ju impulsiva människor som lär sig hantera dem också.
Så kan det vara så att de som lever med tanken "det löser sig" i huvudet snarare än "nja, är det värt riskerna?", som vågar satsa på det s.k. ouppnåeliga målet och därmed även nå det? Jag menar människor som musiker, tv-profiler och författare, hur vågade ni? Vad var det som fick er att våga satsa på en karriär där "nej" nästan blivit till någon slags slogan? Var det passionen för det ni gillar allra bäst? Eller viljan att inte bli en utav dem, de som sökte ett jobb för att det bara var där det fanns en plats?
Jag hoppas innerligt att jag kommer våga ta det där steget i framtiden. Det där steget som krävs för att göra någon skillnad, för att kunna lägga sig på kvällen coh känna att man är nöjd med vad man gjort, och stolt kunna berätta för sina barnbarn hur det var på den gamla goda tiden. Kanske skulle man bara strunta i slutdestinationen och falla fritt? För trots allt så slutar vi på samma sätt, varenda eviga kotte.