Lördag 15:19
Solen har gått i ide för länge sedan, snön som motsträvigt ger vika för regnet som putsar bort det sista av vintern. "vad ska man göra ända fram till maj?" Kanske gräva ned sig i allt som varit och tänka på det som kunde blivit, eller dra längs gatorna och se hur människor tappat både ork och lust till allt denna karga årstid? Jag väljer nog att leva. Vintern och hösten är förlåtande årstider. Det finns inga satta normer om hur man ska utnyttja sin tid, och den tiden varar ju inte heller för evigt. Att sitta inne och sörpla thé en lördag är inget konstigt, och skyldigheten att lämna värmen inomhus är som bortblåst när klockan slagit oktober.
Dessutom så har vi ju just nu förmånen att kunna se framåt, mot ljusare tider, tider av kittlande pollen-vindar, videkissar och gröna små knoppar. Knoppar som vi lär oss att älska på nytt, år efter år. Våren är förhoppningarnas årstid, man ser fram emot sommarens alla härligheter med en tung vinter i ryggsäcken. Sedan tror jag att sommaren aldrig riktigt blir så bra som man tänkt sig, och därför älskar jag våren, som den pessimist jag är. Och pessimisten i mig säger även att man aldrig ska hoppas på för mycket, inte ens på att snön ska smälta bort i mars. Därför hade jag tänkt att nu dra på mig stövlarna, gå ut en runda, kasta någon snöboll och otåligt vänta på våren med viss tveksamhet över dess uppenbarelse.
/L.Mattsson
Kommentarer
Trackback
