anusbrothers

Hon mindes vintrarna för länge sedan, som barn, och hur hon i timtal lekt i snön helt ostört. Hon hade inte haft en tanke på något annat, hennes sinne fylldes av det vita guldets magi och skapade en fantasi långt bortom denna världens tid och rum. Det fanns inte plats för något annat. Hon insåg nu att det var ett friare liv hon levt då, en friare tid i hennes liv, som nu var över. Men hon gladdes åt sina minnen, eftersom de på många sätt nu var en del av henne och hennes liv idag.

Bron bortanför torget knarrade när hon försiktigt steg på den, hon började känna hur näsan ändrade färg och kisade för ett ögonblick när solen börjat lysa allt för starkt. Hon kände sig modig, vuxen. Detta var en roll hon aldrig sett sig själv anta förut. Hon hade ett ansvar för sig själv, och för vad som snart kanske skulle kunna hända. Lite snö föll ned från en trädgren som suckade av lättnad. Och likaså gjorde hon. Människorna som hon mötte på vägen hälsade, andra inte. Men det spelade inte någon större roll, för hon förde en mycket viktigare konversation med sig själv i tystnad. "Det här kan bli det största äventyret i mitt liv".

Tystnaden i skogen hjälpte henne att lugna nerverna, och även kylan tycktes ha en bedövande effekt. Hon såg hur en domherre satt och putsade sitt stoppljusröda bröst varsamt och nöjt. Tanken slog henne: om några månader skulle det sitta en liten jämte, en liten, stoppljusröd, vilsen kopia av sin far, ivrig att lära sig vad som helst han hade att erbjuda. Hon kunde heller inte hjälpa att se vissa likheter med sig själv i domherren: Ovetandes, lycklig och i symbios med vinterlandskapet som svept över landet som ett kallt överdrag i vit choklad.

Hon började närma sig, hjärtat slog, sekundvisaren på klockan tycktes gå lika fort som bilarna framför henne. Nu var det bara en fråga om grönt ljus. Det röda ljuset verkade motverka klockan. Hon hade nog aldrig känt att en färg varit så påtagligt stark förut. Och så tänkte hon på den feta, välputsade domherren igen. Dörren var på andra sidan, på samma sida som domherren för evigt verkade ha fastnat i trafikljuset. Människor passerade in och ut, som från vilken byggnad som helst, bekymmerslöst. Hennes bekymmer och ovisshet var däremot än mer distinkt nu. Gröna påsar med den vita loggan på passerade runt omkring henne. Hon visste mycket väl vad som stå på påsarna, men undvek att smaka på ordet för att inte gripas av plötslig panik.

Bilarna stannade. Paniken var ett faktum. Om hon vände nu så skulle hon tvinga beblanda sig med en enda stor oberäknelig sörja. Nu gick tiden fort. Förarna i bilarna tittade frågande på hennes antagligen nollställda, isande vettskrämda min. Hon tänkte på sin barndom igen. Hon tänkte på julen och Arne Weise. Hon tänkte på gången när hon ätit upp all pepparkaksdeg, och på hur hennes mamma hade skrattat högt när hon kommit hem med köpta pepparkakor för att kompensera för degen. Sedan flöt hennes tankar ut i ett eko av det senaste året. Hon tänkte på Erik, han var anledningen till att hon stod här: livrädd att gå över övergångsstället hon passerat så många gånger utan att ens se efter om det kom bilar. Hon tänkte på Eriks kastanjebruna hår, som lockade sig över hans små, symetriska öron, på hur de bråkat om räkningar, men sedan även på hur de lyckats hålla ihop. Trots hennes hemska morgonhumör, och hans brända ägg..hur man nu kunde bränna ägg? Hon gick över. Byggnaden blev allt tydligare, likaså de stora vita bokstäverna ovanför entrén, och hon kunde inte längre undvika ordet. Det smakade konstigt, bittert, men med en eftersmak av persika, sött.

Det hela tog tio minuter. Tio minuter i en obekväm stol. Sedan var det över. Hon gick ut ur entrén, där hon nästan svimmat tidigare, stannade när hon kände snön under sina skor, såg sig runt omkring och log. Hon gick över övergångsstället, nu självsäkrare än någonsin. Vände sig om lite fort, och kände ingen rädsla att uttala de stora vita bokstäverna på byggnaden längre. "Mödravårdscentralen" sa hon tyst för sig själv och tänkte: Jag ska bli mamma.

/L. Mattsson