Måndag 14:54
Mitt liv är mitt eget, min kropp tillhör mig och det är jag som ska leva med mitt samvete. Detta är för mig tre mycket välkända sanningar, men de är inte helt enkla att leva upp till.
Är det inte så att man ska acceptera andra människor för deras ideal och livsuppfattningar, eller är det jag som fått det om bakfoten? Eller känner man att det är okej att inkräkta på någons integritet så länge det inte skadar en själv? Helt ärligt så känns det som att vi människor ibland knappt borde lyckas ta oss igenom dagen med den dåliga karman som alla dessa tankar och gärningar sänder ut. Att leva i balans med sitt eget sinne tycks vara lika omöjligt som att stoppa kärnkraftverken.
Alla har vi drömmar och erfarenheter att leva upp till, men betyder det att man måste trampa ner någon så hårt i asfalten för att själv lyckas? Jag vet inte, kanske är det så, kanske är det omöjligt att nå sådana mål utan att jämföra sig själv med en svagare part, eller i vissa fall försvaga parten.
Just idag är jag den försvagade parten, några vet varför andra inte. Men samtidigt så är jag stolt, och även om stoltheten i många sammanhang hindrat mig så har den tagit mig ett steg längre nu. För vid slutet av vägen, tiden, så är jag den enda som måste stå till svars för mitt eget samvete. Och det samvetet tänker jag inte låta dig förstöra.
/ L. Mattsson
